Eva Öhman Hedlund har slutat att planera för vad hon ska göra som pensionär, hon fokuserar på att leva i nuet och räknar med att hon i bästa fall kan få 20 goda år. Trots den spridda bröstcancern.
– Det finns inga garantier, men min doktor har berättat om patienter som kunnat hålla metastaserna i schack länge, så länge de ”bara” håller sig till skelettet.
Hon var 39 år gammal när hon hittade knölen. Fyraåriga Edith var på dagis och tonåringarna i skolan, själv satt hon hemma vid köksbordet med en kopp kaffe. Hon småfrös och satt med armarna i kors över bröstet.
Det var då hon kände den.
– Jag förstod direkt. Jag bara fattade att det här var cancer. I panik ringde jag Rolle som bad mig kontakta vårdcentralen, men där tyckte de inte alls att det var så bråttom. När jag ringde min syster sa hon att jag kunde ringa direkt till mammografin i Sunderbyn.
En svart dag
En vecka senare fick hon en tid. De följande dagarna kändes oändligt långa och Eva kunde inte låta bli att känna på den där knölen, som faktiskt kändes rätt stor. Hur var det möjligt att hon inte känt den tidigare?
Hon hittade knölen i mars, men det var den 25:e april hon, efter sin operation, fick beskedet. Det var den fruktansvärda årsdagen av när familjen miste Rolles 25-årige son Micke i en hjärnblödning. Rolle säger att det är en svart dag, att de numera har strukit 25 april ur almanackan.
Samtidigt var det som att Mickes tragiska bortgång året innan tog udden av Evas allvarliga cancerbesked.
 – Jag hade ju ”bara” cancer, något det finns mediciner mot. Jag var ju inte död, säger Eva men understryker att hon såklart ändå blev rädd, att hon förstås grät sig till sömns många nätter och att hon oroade sig mycket för hur det skulle bli för barnen, som var 17, 16 och 4 år.
En dimma av illamående och trötthet
Tumören var 3,5 centimeter stor. Efterbehandlingen krävde både cellgifter och strålning.
Eftersom Eva tackat ja till att ingå i en studie skulle hon få sina cellgifter i Umeå. Men efter två gånger hoppade hon av studien för att slippa resorna och istället behandlas hemma i Piteå.
– Jag blev så fruktansvärt sjuk av cellgifterna. I höjd med Skellefteå fick jag rusa ner på busstoan och kräkas och sådär fortsatte det ända tills det var dags för nästa behandling. Jag orkade inte med resorna.
När håret började lossna i tussar hjälpte barnen henne att raka bort det sista, och det var inte på något sätt dramatiskt.
– Nej, jag passade ju rätt bra som flintis, skrattar Eva.
Sommaren flöt som i en dimma av illamående och djupaste trötthet. Eva mådde pest och Rolle mådde nästan lika dåligt. 24-åriga dottern Cissi säger att det var först då hon verkligen förstod hur sjuk mamma var.
Hon, och brorsan, tog ofta hand om lillasyster Edith när Eva var borta eller bara inte orkade. Cissi beskriver sin lillasyster som solstrålen, den som fick mamma Eva att verkligen kämpa.
Världens bästa mormor
När vi pratar om den jobbiga sommaren blir Rolle allvarlig och skakar sakta på huvudet.
– Det var hemskt att se Eva så dålig, jag trodde att vi skulle mista henne när det var som värst. Hon var så fruktansvärt sjuk.
Men Eva kämpade på och Cissi pratar med värme om vilken kämpe hennes mamma är. Och hur mycket hon älskar och behöver sin mamma ”hon betyder allt”. Inte minst nu, när hon själv väntar sitt första barn.
– Mamma är så stolt över att bli mormor, och med tanke på den fina uppväxt hon gett mig kommer hon att bli världens bästa mormor.
Cissi, som gick gymnasiet när Eva blev sjuk, berättade för alla lärare och klasskompisar vad som hänt. Då förstod de om hon inte orkade med skolan någon dag.
Under hösten började familjen se ett slut på Evas behandlingar. Sakta kunde de räkna ner behandlingstillfälle efter behandlingstillfälle och när de 25 omgångarna med cellgift och strålning var klara och doktorn sa att Eva var att betrakta som cancerfri visste jublet inga gränser. Eva undrade försiktigt om hon inte skulle ha antiöstrogener, för det visste hon att många fick. Men nej, provet hade visat att tumören inte var hormonberoende.
Rädd och förbannad
Eva och lilla Edith firade med en Spanienresa. Äntligen kunde livet återgå till det normala.
Men redan efter ett år fick Eva smärtor i revbenet. När hon tog kontakt med sin nya cancerdoktor ställdes allt plötsligt på ända. Doktorn var övertygad om att tumören VAR hormonberoende och satte henne direkt på antiöstrogener ”pang så var jag i klimakteriet”.
Det visade sig att det tagits två olika prover från Evas tumör. Provsvaren var motstridiga.
Evas första doktor hade bara sett det sista, det som felaktigt visat att tumören inte var hormonberoende.
– Jag rasade till botten igen. När det  visade sig att smärtan i revbenet kom från en dottertumör, och att jag dessutom hade metastaser i axlar och ryggrad, blev det panik.
Rolle reagerade med ilska. Han ser än i dag sammanbiten ut när han säger att han blev förbannad. Så in i helvete förbannad. Och rädd.
I dag har Eva levt med spridd bröstcancer i fem år, hon behandlas regelbundet med antihormoner och skelettstärkande medicin och varje halvår görs en skelettröntgen. Eva och hennes familj har tvingats att lära sig leva med sjukdomen.
Firar med champagne
Eva, Rolle och Cissi säger att de dagligen tänker på cancern, även om det inte längre känns som att de ska gå i bitar av oro. De har alla hittat ett förhållningssätt till sjukdomen, de fokuserar på det positiva. Som Cissi och Rolle säger:
 – Eva är ju så fräsch och pigg och glad. Den som inte vet att hon har cancer skulle aldrig kunna ana det.
Men inför de halvårsvisa cancerkontrollerna smyger sig oron på, och värst är veckan efter skelettscinten, veckan då Eva inväntar röntgenbeskedet.
– Min doktor är så himla bra så han brukar säga ”Det är lugnt, Eva” redan när han hämtar mig i väntrummet och då kan jag slappna av.
Och hittills har det varit lugnt, cancern har inte avancerat ytterligare, en av dottersvulsterna har till och med försvunnit.
– Då firar vi med champagne! Jag köper en liten flaska Gula änkan och sen blir det fest.
Cissi beskriver dagarna för mammas återbesök som dagar i dimma.
– Jag går på jobbet och bara väntar på att hon ska ringa. Jag minns sällan vad jag gjort den dan för det är så himla jobbigt och nervöst. Jag hör direkt på mammas röst hur det gått.
Ger inte upp
Eftersom Evas mormor i unga år dog av bröstcancer gjordes en kontroll av ärftligheten. Sjukdomen visade sig höra till de familjära cancertyperna och därför har Cissi fått träffa Evas cancerdoktor och hon undersöks med mammografi.
Något bra som Evas cancer, och även Mickes död, fört med sig är att familjen nu är tajtare än någonsin. Alla umgås ofta, ofta – de ser till att göra vardagen till en fest och är väldigt rädda om varann. Nästa för rädda, säger Rolle:
– Vi blir överbeskyddande när det gäller de stora barnen. Man får påminna sig om att de ju är vuxna.
Minstingen Edith, i dag 12, är också fullt införstådd med mammas sjukdom och hon är med och firar när beskeden är positiva.
– Hon förstår kanske inte allt, men hon vet att man kan dö av cancer. Hon har varit med både på behandlingar och venportsspolningar. Hon vet hur det ser ut i rummet där jag ligger och vem som sköter om mig, säger Eva som, även om hon fokuserar på det positiva, också pratat om döden med sina nära.
Hon har skrivit hur hon vill ha det när den dan är här.
– Men jag ger inte upp än.
Som en hyllning till sin älskade mamma lät Cissi för ett par år sen på sin mage tatuera in ett rosa band och texten post nubila phoebus – efter regn kommer solsken.