Redan på förhand visste vi att årets upplaga av festivalen skulle bli mindre än vad vi vant oss vid. De önskade pengarna från kommunen uteblev och därmed också de stora affischnamnen, men jag ska inte tjata om hur dåligt jag tycker det är.
Däremot kan jag konstatera att det blev ännu mer kännbart när ett plan från Stockholm fullt av artister blev inställt och arrangörerna tvingades tänka om, ställa in och flytta runt i ett redan sårbart program.
Stora luckor i schemat och ett nedsudlande regn när det passade som sämst gjorde att fjolårets publiksuccé inte var nära att upprepas. Inte ens till Hampus Carlssons uppträdande strax efter paraden stannade mer än ett 40-tal åskådare. Hade jag haft telefonnumret till Lash när Stadsparken tömdes på folk, vid middagstid, skulle jag ha tipsat dem om att det inte var någon idé att komma alls.
RECENSIONER FRÅN PRIDE:
Lash: Det hade varit rent utsagt farligt
"Tack, Hampus Carlsson, du räddar Luleå Pride"
"Arrhult förtjänar inte något betyg"
Loving Embers är som ett litet allstarlag
Josef Love: Som att slå på shuffle på en okänd playlist
Tall Blonde – Stäng in dig i stugan igen
Ingen kan beskyllas för det inställda flyget och att lägga Hampus Carlsson som huvudakt när Lash satt fast på Arlanda var ett utomordentligt drag. Men varför kunde inte den tidigare tänkta akten ersätta Carlsson på klubben då? Det verkar vara ju näst intill omöjligt att locka folk till kvällsspelningarna utomhus.
Trots några höjdpunkter genom åren så är jag inne på att Luleå Pride skulle må bra av att göra en del förändringar, vi kan börja med att skrota Stadsparken. Eller åtminstone skära ner på stora delar av programmet där.
MER PRIDE:
Gabriel Fontana: "Jag slog ut två tänder ur munnen"
Bakslag för Pride – artisten ställer in konserten
Krönika: "Luleå Pride har satt sig i skiten"
Förra året tog projektledarna beslutet att gå ner i antalet programpunkter för att i stället samla större mängder besökare till större happenings. Till 2019 är det dags att ta nästa steg – stryk fredagen helt och kör bara några riktigt heta akter under lördagen i samband med Prides enda säkra kort, paraden och nattklubben.
Drömmen är ju naturligtvis att det ska vara ett arrangemang som lockar tusentals människor till parken, i strålande sol, under flera timmar. De senaste åren har däremot sett likadana ut; massor av folk vid paraden, därefter regn och kyla med många artister som saknar publik. Och avslutningsvis ett jävla drag på klubben.
Folk drar folk. Och i år kändes det knappt som att arrangörerna var intresserade av det som hände på scenen med tanke på hur fallfärdig den såg ut och hur blygsamt akterna presenterades.
Om livemusik ska vara en del av Luleå Pride i fortsättningen måste den få ta del av kärleken som festivalen står för. Då kanske det är bäst att hjärtat får slå för några få.