Loving Embers är bandet som har spelat live ungefär fem gånger fler än vad de har låtar släppta. De älskar att spela så mycket att tre fjärdedelar av bandet redan avverkat ett gig strax innan deras uppträdande på Luleå Pride.
Men jag tror aldrig att de har spelat i en så här enorm park tidigare. Stadsparken känns nämligen aldrig så stor som när ett 30-tal personer sprider ut sig framför scenen. Visst hade de gjort sig bättre i en liten tät lokal (men vem gör inte det?).
LÄS MER: "En annan gång sket han ner sig"
Loving Embers har ändå förmågan att få en att glömma bort omgivningen och bara försvinna in i deras ljudlandskap. Jag vet inte när de gjorde ett misstag senast, men skulle tro att det är några turnésvängar sedan.
Piteåkvartetten är som ett litet allstarlag, där gitarristen William Nordlund visar upp både Gary Moore-toner och ett sjuhelvetes gung samtidigt som trummis Jonas Marklund och basisten Elin Tannerdal är så samspelta att det är svårt att vem som spelar vad. Dessutom har de Fredrika Johansson som har en röst jag vill somna till varenda kväll, samtidigt som jag inte vågar.
MER PRIDE:
"Spelningen kunde knappast ha startat sämre"
Gabriel Fontana: "Jag slog ut två tänder ur munnen"
Kritiken mot Pride: "Hoppas ambitionen höjs till nästa år"
Det är väldigt lite med det här bandet som jag inte älskar, det enda jag inte faller pladask för är indiepopen de spelar. Loving Embers bjuder på behagliga låtar med gungiga verser och mjuka refränger men efteråt är det ingenting som riktigt fastnat i mig.
Det sägs att de har ett gäng låtar som fortfarande väntar på att färdigställas och jag hoppas att låtskapandet snart sitter lika bra som deras samspel. Då blir ingen park för stor.