Under EM drabbades Christian Eriksen av ett hjärtstopp på planen. Det var en händelse som berörde hela världen. Extra känslosamt blev det för André Northman. ”Det hade kunnat var jag”, säger han.
André Northman växte upp i Luleå och började fotbollskarriären i LSK. När han var tio år flyttade han tillsammans med sin familj till Vellinge och några år senare började han spela i Trelleborgs Tipselit-lag där de mest lovande spelarna får chansen.
Han var fast bestämd om att lyckas, men under en träning på försäsongen började han känna sig konstig. Han fick andningssvårigheter och fick åka in till sjukhuset.
Efter ett tag mådde han bättre igen och kunde åka hem.
– Jag blev skickad till en astmaspeciallist, en känd klinik för idrottare. Där fick jag diagnosen astma. Jag kände inte av några andningsproblem efter det, säger André Northman.
Livet fortsatte för André. Som 19-åring värvades han till Eskilstunas division 2-lag för att få rutin på seniornivå. Det gick bra för honom, förutom på fystesterna där han ständigt var i botten. Han förstod inte varför men fortsatte jobba stenhårt för att bli bättre.
– När kompisarna åkte till stranden for jag ut och sprang. Jag löptränade fyra gånger så mycket som mina lagkamrater, men ändå blev jag inte bättre.
Efter sin första match med laget blev det till sist ett besök till ännu en astmaspecialist. Kanske kunde han få något som hjälpte bättre mot astman, funderade han och gick med lätta steg in genom dörren.
– Först skulle jag till en klinik i Strängnäs men den personen var borta för tillfället så jag skickades till Mariefred, till en kille som heter Holger, säger André och fortsätter:
– Jag gjorde exakt samma tester som första gången och han sa att det lutar åt astma. Men jag vill bara kolla en grej till, sa han och började använda stetoskopet samtidigt som jag ansträngde mig. Han lyssnade på hjärtat mer frekvent och jag fattade ingenting. Då upptäckte han att jag hade ett blåsljud på hjärtat, ett väldigt kraftigt som måste kolla upp snarast.
Efter flera undersökningar visade det sig att André hade ett medfött hjärtfel. Han saknade en hjärtklaff och ingen förstod hur han hade orkat träna så hårt i så många år, när hjärtats kapacitet var så dåligt.
– Läkarna sa att mitt hjärta var sprickfärdigt och att det var väldigt akut. Det var rejält förstorat, från normala 58 millimeter till 78.
André hade svårt att ta in det allvarliga beskedet. Han hade ju tränat stenhårt i flera veckor inför säsongens höjdpunkt, derbyt mot Eskilstuna City.
– Jag frågade läkaren om jag kunde spela ändå. Jag förstod inte riktigt hur illa det var och hade bara fotboll i huvudet. Han sa: "Spelar du matchen på lördag så kommer du med väldigt stor sannolikhet att dö för hjärtat är så dåligt". Läkarna hade aldrig tidigare sett ett sådant stort hjärta innan det går sönder. Då förstod jag allvaret och det brast för mig och hela familjen som var med.
Operation väntade och det visade sig att han också hade en förtunning på stora kroppspulsådern. Det blev två operationen, den andra tog nästan nio timmar.
– Jag var 19 år gammal och trodde jag var oövervinnlig. Det var himla tur att jag hade familjen. De var extremt stöttande och jag uppskattade det jättemycket. Jag kände aldrig att jag behövde prata med någon psykolog för de fanns alltid där för mig.
André fick välja mellan en biologisk klaffprotes eller en mekanisk. Han tog det förstnämnda för att kunna spela fotboll igen.
– Läkaren förklarade att de tog klaffen från en kalv för de har ett väldigt likt hjärta som oss människor. Med den kunde jag leva precis som vanligt igen, spela fotboll, men jag måste operera om mig om ungefär 15 år. Direkt bestämde jag mig att jag vill ha en biologisk för jag kunde inte där och då släppa livet jag hade.
Efter operationen fick André veta hur det kom sig att Holger lyckades upptäcka hans hjärtfel.
– Han hade exakt samma själv så det var därför han reagerade. Det var bara bondflyt att jag kom till honom. Jag vet inte vad som hade hänt om jag hade kommit till någon annan. Efter allt åkte jag förbi Holger och tackade, bjöd hela kliniken på tårta för att visa min och familjens tacksamhet.
André kom tillbaka till fotbollsplanen på rekordtid. Efter fyra månader var han tillbaka i full träning, efter ett halvår spelade han match igen. Men några år senare la han skorna på hyllan då en jobbig knäskada satte stopp.
I dag är André 33 år och det är längesedan han gick igenom den tuffaste prövningen i sitt liv. Men under Danmarks EM-match mot Finland väcktes känslor i honom han inte var beredd på.
Plötsligt segnade mittfältaren Christian Eriksen ner till gräset på grund av hjärtstopp. André såg matchen tillsammans med sin pappa i deras sommarstuga utanför Stockholm.
De förstod direkt allvaret och enades i en lång kram framför tv:n.
Tårarna rann.
– Det var nog det känsligaste jag upplevt sedan min operation. Vi i familjen har alltid kunnat prata om det som hänt och varit tacksamma att det gick så bra för mig, men när jag såg honom ligga där helt livlös kom allt tillbaka som en käftsmäll. Det där hade kunnat vara jag, säger André.
Han blir tyst en stund innan han fortsätter.
– Det var så obehagligt. Det tog några timmar innan jag var redo igen, innan jag visste att Christian var igång igen. Först då kunde axlarna sänkas lite grann. Jag tänkte bara på honom och hans familj då jag själv varit i en liknande sits.
André tycker att idrottsklubbar borde ta ett större ansvar när det gäller ungdomar som elittränar och deras hälsa.
– Min uppfattning är att klubbarna tänker att det inte händer vår klubb. Men det är så fel. Har man satsande ungdomar som tränar 6-14 pass i veckan blir kroppen så belastad att det är svårt att återhämta sig till hundra procent. Man förstår heller inte själv att det kan vara något allvarligt.
Vad borde de göra?
– Jag tycker att klubbar och förbund borde ha ett större ansvar att göra ordentliga läkarundersökningar på spelare för att förhindra obehagliga händelser där folk ramlar ihop och kanske avlider som följd. De borde checka sina spelare för att försäkra att de mår bra, att kroppen är som den ska. Efter det som hände Christian hoppas jag det blir mer action runt om i klubbarna och att man jobbar mer aktivt med dessa frågor.
Snart har 15 år passerat och du börjar närma dig att göra om operationen, hur känns det?
– Jag försöker att inte tänka på det så mycket. Det är alltid risker med operationer så när den dagen kommer få jag hantera det då. Jag var nyligen på en läkarkontroll och allt såg bra ut, så än är det inte dags. Jag tränar för att hålla mig i form för pumpens skull och mår jättebra.