Krönika Slutsignal: Testresultatet visar på en lögn

Alltihop var bara en lögn. Där satt han på bästa sändningstid och ljög svenska folket rakt i ansiktet. Eller rakt in i öronen för att vara helt korrekt. Det var nämligen med hjälp av radiovågor som han spred sin osanning. Jag uppfattade aldrig hans namn i högtalarbruset. Men jag har döpt honom till L. L som i Liar. Han sysslade med löpning, långloppslöpning, och hade en gedigen erfarenhet från ett flertal maraton runt om i världen. Kairo, Boston, London, Stockholm, Berlin. You name it - Liar hade varit överallt. Det som fick mig att spetsa öronen var hans påstående att förmågan att springa långt inte handlar om kondition och styrka. Det är inte det viktigaste när du står där på startlinjen med 42.195 meter framför dig, menade han. Liar hävdade att den viktigaste komponenten är den mentala biten. Snurrar bara rätt tankar i skallen så kan du springa hur långt som helst. Typ. Många tankar i onödan
Knepet var, som jag tolkade hans fabler, att inte fundera så mycket på hur lång sträckan är, eller hur långt man har kvar innan den 42 kilometer långa mardrömmen är över. Om hjärnan genomsyras av positiva tankar så kan man prestera långt över det man trodde var möjligt. Så sade Liar. Bla bla bla, säger jag. Jag har nämligen testat hans tes och kan direkt punktera den stora löparlögnen. För vad jag än har försökt genomsyra min hjärna med så har det inte fungerat. Det är fortfarande lika jobbigt att springa Rutvik-Björsbyn tur och retur. Här är några positiva tankar jag helt i onödan släpat med mig ut i löparspåret. Att jag vunnit 10 miljoner kronor. (Funkar inte) Att en ny bil väntar mig hemma på gården. (Funkar inte) Att jag kommer att få lika bra kondition som Haile Gebrselassie. (Funkar inte) Att livet, trots spöregn och mjälthugg, är fantastiskt. (Funkar inte) Att jag vunnit 10 miljoner kronor. (Funkar inte andra gången heller) Nej då har jag i stället lanserat en helt ny metod. Carl Lewis i Rutvik
Det handlar om kroppshållning och vad man ska göra så fort det börjar värka i axlar och ben och den sista energimolekylen har packat väskan. I stället för att fortsätta mitt normala zombiestapplande så börjar jag springa som de stora namnen. Och jag gör det med stor inlevelse för att ändra fokus. Jag genomgår en förvandling från trött motionär till spänstig tävlingselit. Jag förflyttas från Rutvik till några av världens största arenor, med tider som 19,32 och 43,18 flimrande på näthinnan. Det är inga dåliga sprinters jag försöker härma för att hitta mina dolda energikällor. Vi snackar OS-profiler som för evigt är inskrivna i friidrottshistorien. Hjältar vars löpteknik hjälper mig de sista kilometerna fram till mål. Eller vad sägs om Ben Johnsons "bära-TV-hållning", Michael Johnsons "periskop-hållning" eller Carl Lewis klassiska "karatehuggande". Ok, det har väl fungerat si sådär ska jag villigt erkänna. Men klart bättre än Liars lögner. Så om du ser en vit Carl Lewis "wannabe" någonstans mellan Björsbyn och Rutvik. Bli inte förundrad. Det är bara en trött Stellan. Som försöker ta sig hem.