För det blir en timme vi sent ska glömma där scener från Staffan Westerbergs pjäser som satts upp på Norrbottensteatern ges liv igen, blandat med diktläsning, utdrag ur hans bok ”Girafferna” och givetvis en hel del sång och musik.

Och som en röd tråd genom föreställningen, eller Jippot som Staffan själv benämner det, löper hans egen tacksamhet till forna ”lekkamrater” men framförallt en stor och närmast bottenlös kärlek till teatern som konstform.

– Jag föredrog att komma till Norrbottensteatern på våren för att börja repetera i april, maj och början på juni. Så blev det sommarlov och man fick suga på karamellen. Jag säger som Strindberg - hösten är min vår för då börjar teatern!, utropar han.

Artikelbild

| Maja Runeberg sjöng en Edit Piaf låt som egentligen skulle ingått i en teaterföreställning om den franska sångerskans liv, men sattes i malpåse på grund av strul med rättigheter.

Föreställningen genomförs som en reading där Staffan Westerberg själv, i sin numer orörliga roll, orkestrerar genom att närsynt läsa ur manus där alla medskådespelare har sin roll att spela.

Närmast honom sitter Sara Arnia och när de två spelar upp en scen ur pjäsen ”Lillasyster och storebror” är det ren och skär teatermagi. Ett nostalgiskt ögonblick där man som publik påminns om de tvås mycket speciella personkemi. Djupt rörande.

Teaterminnen är ju det genomgående temat och nu som då kan givetvis det mest galna och oväntade hända när Staffan Westerberg intagit teaterscenen. För även om det kan förefalla anspråkslöst och fanfarer glöms bort och spelas när de blir ihågkomna, är detta en av de varmaste teaterupplevelser jag varit med om.

När jag intervjuade Staffan Westerberg inför hans stora utställning på Konsthallen menade han själv att han inte var lika bra som den Staffan Westerberg som en gång förförde och förstörde teaterpubliken nu på ålderns höst.

Artikelbild

Sara Arnia och Staffan Westerberg bjöd på teatermagi när de läste en scen ur pjäsen ”Lillasyster och storebror” som visades på Norrbottensteatern 1994.

Något som visar sig vara en alltför hård dom över sig själv. För visst, även stillasittande kan han fortfarande förföra och bjuda in publiken till sitt helt egna universum där fantasin är närmast gränslös.

Och när det bjuds brottstycken ur pjäsen ”Huset i Nattavaara”, som fortfarande är under produktion, är det ytterligare ett bevis på Staffan Westerbergs unika konstnärskap och längtan föds. Vi vill se mer av dig - Staffan Westerberg!