Anna och Lassi, en omöjlig kärlekssaga mellan stad och land, mellan proletära himlastormare och jordnära landsbygdsmänniskor. Tidigt 1900-tal, klassmotsättningarnas oförsonlighet och den politiska fördumningen från det näraliggande Ryssland omöjliggör varje mer normal samhällsutveckling.

Kähkönen kan sitt ämne, i boken om Finlands glömda fångläger behandlade hon den omfattande repressionen mot de röda i inbördeskrigets spår, det idylliska Ekenäs fasansfulla baksida och en morfar som aldrig ville berätta vad han varit med om.

Fånglägren i Ekenäs återkommer nu, det blir Lassis vistelseort efter att hans politiska gärningar lyckats blanda rätt och orätt i de olyckliga proportioner som blev de rödas undergång i kampen mot förtrycket och orättvisorna. Lassi må vara både charmant och beläst, någon utpräglad demokrat är han inte, och inte särskilt ärlig heller. Men förnuftet hade ont om utrymme i dåtidens Finland och det är inte heller förnuftet som gör Anna kär i Lassi.

Annas lott är kvinnans, att arbeta, göra rätt för sig och se till att samhället inte blir mer vansinnigt än det redan är. Som hembiträde, som fabriksslav, varhelst det är möjligt. Om några var samhällets stöttepelare så var det arbetarklassens kvinnor, utan dem inga mänskliga band, bara ideologi, våld och tomma utrop.

Kähkönen berättar Annas historia med rakt språk, okonstlat men känslofyllt och solidariskt. Sammantaget blir det troskyldigt, människor är inte rakt igenom onda för att deras gärningar är det. Hur det går för Anna? Det återstår att se, det här är bara första delen i Kuopiosviten, men visst hopp kan man nog hysa, hon är lika arbetsam som hon är misstrogen mot överdrivet tomprat.