"Om jag hade varit något år yngre hade jag nog tackat ja"

Han gillar inte att bli kallad "den röde handels­baronen", men ex-politikern
Anders Sundström är i dag en maktfaktor inom svenskt näringsliv. I fredagsintervjun berättar han ­varför han tackade nej till att bli partiledare för ­socialdemokraterna.

21 november 2013 06:30

Vi möts på Swedbanks direktörsvåning vid Brunkebergstorg i Stockholm. På 14:e våningen med utsikt över Riddarfjärden och Gamla stan har Anders Sundström vikt en intervjutid mellan morgonens läkarbesök (”det är bara ett eksem”) och föredraget på Riksbyggens konferens.

n Är det sant att släkten Sundström består av 50 procent socialdemokrater och 50 procent musiker?

– Jag tror att andelen musiker och socialdemokrater snarare kan vara högre. Det är väldigt ont om borgerliga värderingar i vår släkt. Av oss fyra bröder är det Gunnar och Birger som är duktiga i musik.

 

n Vad betyder Siknäs för dig?

– Jag är ofta där när jag är ledig. Numera har jag tagit över det hemman som pappa och hans bröder ägde. Jag brukar jaga där och min bror, Ingvar, är bra på att fiska.

 

n Vad kan tillvaron i Siknäs ge dig?

– Det är därifrån jag kommer. Jag var mycket där som barn hos farmor. Ibland kan man i min värld fundera över vem man egentligen är, speciellt när man som jag möter människor som känns väldigt långt borta från Siknäs. Då känns det väldigt bra att komma hem till Norrbotten igen. Jag hoppas och tror att jag inte riktigt är som de andra direktörerna från Stureplan. Jag känner mig mer hemma i Siknäs och Piteå, där vi bott i samma hus sedan 1979.

n 1979 var du Sveriges yngsta kommunalråd. Du har beskrivit det som ditt roligaste jobb. Har du ångrat någon gång att du lät dig lockas in i regeringen?

– Jag har aldrig ångrat det. Det är väl ingen som tror mig när jag säger det, men jag längtade inte till regeringen. Mina barn var rätt små, så jag tackade först nej när frågan kom. När vi vann valet kom Ingvar Carlsson tillbaka och då klarade jag inte av att säga nej.

 

n  Hur upplevde du ditt första ”mediadrev” som nyblivet statsråd?

– Man kan säga att de två svåraste uppdragen i regeringen på 1990-talet var att bli arbetsmarknadsminister och socialförsäkringsminister. Vi hade ett budgetunderskott som var större än det som Grekland hade som sämst. Arbetslösheten var väldigt hög och vi hade inga pengar. Sedan kom jag till Stockholm utan att ha något nätverk.

– Härnere sitter politik och journalister ihop. De är gifta med varandra och umgås på helgerna. Jag kom utifrån och var ett lovligt byte. Jag kommer ihåg ett inslag i Aktuellt, där Erik Fichtelius sade ”det ska bli spännande att se hur länge som Carlsson behåller honom i regeringen”.

– Då ringde jag hem till min mamma för jag tänkte att det inte kunde vara kul för henne att se alla dessa svarta rubriker. På den här tiden bodde jag i en andrahandslägenhet på Gärdet. Min mamma, som var helt ointresserad av politik, undrade bara ”om jag kände någon i portgången”.

 

n 1998 utsågs du till socialminister av Göran Persson. Vad fick dig att lämnade det jobbet redan efter 20 dagar?

– Det var ett av mina misstag i livet. Jag kände efter valet 1998 att Sverige rörde sig åt rätt håll. Jag tyckte att jag började kunna de här frågorna och trodde att jag nu kunde leverera något. I det läget ville Göran ombilda regeringen. Jag sade till honom att han fick sätta ihop det som han ville, men jag bad om att få lämna. Det ville inte Göran. Till slut lät jag mig övertalas att stanna. Jag kände redan då att det var dumt av mig.

 

n Gick du i besvikelse?

– Det kan man säga. Det var visserligen ett jättefint jobb som jag fick hemma på Pitedalens sparbank, men det var inte bara något som jag gick till utan också något som jag gick från.

 

n Hur är din relation till Göran Persson i dag?

– Mycket bra. Vi har täta kontakter. Vi är i grunden inte alls olika som personer.

 

n Hur reagerade du när du fick frågan om du kunde tänka dig att bli partiordförande efter Håkan Juholt?

– Jag var då nästan 60. Att vara partiordförande är ett uppdrag på minst tio år. Det är viktigt att säga att det inte var självklart att jag hade blivit partiordförande om jag tackat ja. Jag var en av ett antal kandidater. Jag tyckte att i min ålder är det svårt att binda sig för en så lång tid och att jag hade varit borta för länge från den absoluta politiska hetluften. Det kändes lite som om jag bar på en ”kristallkäke”. Jag ville helst att man skulle hitta någon inom den sittande partiledningen.

 

n Var det ett svårt beslut att tacka nej till socialdemokratins finaste jobb och chansen till en personlig revansch efter sidsteppningen 1998?

– Det var ett svårt beslut, men man får aldrig tänka i termer av personlig revansch. Om jag hade varit något år yngre hade jag nog tackat ja. Efteråt har det känts enormt bra. Jag och Stefan Löfven befinner oss värderingsmässigt i samma hörn.

 

n Har du som offentlig person någon gång blivit hotad?– Den enda gången jag haft polisskydd var när vi tog beslutet att flytta vårdutbildningarna från Boden till universitetet i Luleå. Jag var övertygad att det var en förutsättning för att LTU skulle växa i en alltmer konkurrensutsatt situation. Att ha pojkarna i Luleå och flickorna i Boden, det var inget smart. Det tyckte alla, men ingen vågade säga det. Jag tog striden och är jättestolt över det. Jag vet att det där betydde väldigt mycket för Norrbotten, men jag fick hot både via brev och telefon. Beslutet väckte upprörda känslor i Boden.

 

n Varför engagerade du dig i räddningsaktionen för Northland?

– Jag har följt Northland hela tiden, men lite på avstånd.

– Jag kände väl att det var rätt viktigt att det här med att Northland lyckades, dels för att det finns en gryende kritik mot gruvindustrin och dels skulle det betyda så enormt mycket för Tornedalen och självförtroendet i hela Norrbotten.

 

n Hur gick du till väga?

– En sådan här gång är det en fördel att vara härnere. Man har tillgång till resurser som man inte hade haft om jag varit kvar i Norrbotten. Det gäller att få tag i några väldigt duktiga människor, som kan tänka sig att ”riska” rätt mycket pengar. Det hittade jag. När väl det är gjort är det precis som vilken förhandling som helst.

 

n Var det svårt att övertyga LKAB:s vd Lars-Eric Aaro att gå in i konsortiet som räddade Northland?

– Det var inte självklart att de skulle göra det. De har väl fattat det beslutet på egen hand. Jag blev jätteglad. Det är enormt roligt att se på LKAB i dag. När jag började min politiska bana var det helt otänkbart att vi skulle ha en vd som var från Norrbotten. Det fanns inte på kartan. Nu har vi en vd som verkligen brinner, inte bara för LKAB utan för hela länet. Det hade säkert varit mycket svårare om LKAB haft en vd som suttit nere på Stureplan.

 

n Kan du tänka dig att investera dina egna pengar i Northland?

– Jag har inte gjort det. Jag sade under tiden vi höll på med rekonstruktionen att det är mycket risk i den här affären. Jag har gjort det så till vida att jag är stor sparare i Folksam och har en exponering – även om den inte är speciellt stor – via mitt pensionssparande.

n Björn Rosengren och Göran Persson lockades över till att bli lobbyister efter sin politiska karriär. Har du fått liknande erbjudanden?

– Ja, men jag har aldrig varit intresserad av sånt. Jag har till och med svårt för att gå från att vara operativ verkställande direktör till att bli styrelseordförande. Det innebär att man flyttar sig från framsätet till baksätet. Som ordförande ska du vara mera en rådgivare till vd och företagsledning. Det håller jag på att lära mig.

 

n Först Folksam och nu ska du rädda KF. Hur ska du göra det?

– Det vi försöker göra nu är att koncentrera oss på dagligvaruhandel. KF var ju 1970 Sveriges största företag – till och med större än Volvo. Det var ett konglomerat. Man ägde pappersbruk, skogar, sågverk, husfabriker, bokförlag etc. Det gjorde att man inte hade fokus på någonting. Vi försöker nu se över hela verksamheten från inköp till försäljning i butik.

 

n Du är inte rädd för att ta tuffa beslut, men hur kan man som socialdemokrat ens överväga att slopa återbäringen i Konsum?

– Återbäring lämnar man efter en vinst, inte en förlust. Jag vill gärna behålla någon form av lojalitetsprogram och gärna en återbäring den dagen KF levererar vinst. Vi ska ha ett lojalitetsprogram, men troligen i en annan form.

n I dag är du styrelseordförande i Swedbank och i KF. Dessutom är du aktuell för samma roll i Folksam. Hur får du ihop din arbetsdag?

– Som det ser ut just nu eftersom jag inte har någon vd i KF har jag ett heltidsuppdrag och lite till. Det blir långa arbetsdagar. Det är annars stor skillnad på att vara styrelseordförande jämfört med verkställande direktör. Det är fortfarande bra lön, men mycket mindre.

 

n Hur mycket tjänar du om året?

– Jag tjänar upp emot sex miljoner kronor per år. Från och med nästa år blir det betydligt mindre i lön. Som styrelseordförande är det ett annat arvode. Sedan tillkommer en pension, så jag skulle tro att det hamnar också i storleksordningen 6–6,5 miljon.

n Hur har du påverkats av att ha en så stor inkomst?

– Det vet jag inte. Jag hoppas att det inte ändrat mina värderingar. Jag har skattat i Norrbotten och det kostar mej 200.000 kronor varje år. Jag ser orättvisorna i dag på samma sätt som jag såg dem som ung.

 

n Du har i pressen kallats ”den röde finansbaronen”. Vad tycker du om det?

– Det blir lite löjligt, tycker jag. Jag har valt att engagera mig i verksamheter som är viktiga för vanligt folk. De här tre verksamheterna (Swedbank, Folksam och KF, reds anmärkning) omfattar nästan privathushållens hela ekonomi.

 

n Har du kvar samma ideologi som när du gick in i SSU som 15-åring?

– Jag tycker nog det. I grunden är jag för ett samhällssystem där politiken minskar klyftorna mellan folk. Det som förändrats är att jag har lättare att umgås med de som har andra åsikter. Jag tycker mycket mer om samtalet än när jag var 15. Jag är inte lika säker om svaren, heller. Jag slås alltid av att folk som är i min ålder är så tvärsäker på hur allt ska vara. Jag är mycket mer osäker om allt i livet. Jag grubblar mer nu än när jag var 15.

n Vad är det bästa råd som du fått?

– Min första chef sade att ”man ska inte göra sig till”. Det tror jag är ganska bra. Förr eller senare blir man genomskådad. Nog har jag tänkt tanken att ”när blir jag avslöjad?” Jag har i livet fått uppdrag som jag inte förstår varför just jag fått dem.

 

n Även en styrelseordförande kan känna sig osäker?

– Det gäller väl alla jobb. I alla jobb finns det en osäkerhet om man räcker till. Om man inte känner det, då är man inte bra på det man gör. Man ska ibland ligga vaken någon natt och grubbla.

n Vilken dålig vana skulle du vilja bli av med?

– Jag skulle vilja vara mer uppmärksam, framför allt när mina nära pratar med mig. Jag kan ibland vara lite speedad och borde lyssna mer och –prata mindre.

 

n Har din karriär tagit för stor plats på bekostnad på familjelivet?

– Egentligen inte. Jag tror inte att bara för att man väljer bort karriär så får man automatiskt ett bättre familjeliv. Jobb kan vara väldigt stimulerande. Jag har haft förmånen att ha roliga arbeten och det innebär att man mår bättre, blir gladare och tycker att livet är roligare. Jag tror att det värsta är arbetslöshet. Sånt äter sig in i familjen. Mycket jobb är säkert bekymmersamt, men lite jobb eller tråkiga jobb kan vara värre i den privata relationen.

 

n Vad vill du helst hinna med att göra under resten av ditt liv?

– Jag har inga stora mål kvar. Jag har ingen längtan att resa mer. Jag har ingen längtan att bo någon annanstans i världen. Jag vill gärna fortsätta att göra nytta ett tag till. De dagar som jag inte jobbar kommer jag nog att sitta på en traktor i Siknäs. Sån är nog min läggning.

Namn: Per Anders Sundström.

Född: 1952 i Hudiksvall.

Bor: På Södermalm under vardagarna och i Piteå under helgen.

Familj: Fru, två söner, två barnbarn.

Utbildning: Studier i samhällsvetenskap och nationalekonomi vid Umeå universitet.

Karriär: Kommunalråd i Piteå 1980–1994, arbetsmarknadsminister 1994–96, näringsminister 1996–98, socialminister 1998, vd Pitedalens Sparbank 1998–2002, ordförande Sparbanken Nord 2002–2004, vd Folksam 2004–2013, ordförande i KF 2013– samt ordförande i Swedbank 2013–.

Min fredagskväll: 

Ofta är jag på väg hem till Piteå. Jag har de senaste tio åren landat i ­bostaden vid 20-tiden på ­fredagskvällen. Oftast gör vi inte särskilt mycket utan tar det väldigt lugnt. Det har som regel varit en lång vecka och en fredagskväll hemma innebär Skavlan på SVT. Det är också där kvällen tar slut ...

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!