Om man skulle röntga min kropp är jag inte säker på att alla organ är på sin rätta plats. Så dåligt organiserad är jag.
Kaos är min natur och struktur.
Vi som lever i ett städigt virr där vi aldrig hittar det vi söker blir förstås frustrerade emellanåt. Vi får visserligen starka ben och prisbelönta rövar efter allt springande i trappor efter glömda bilnycklar och barn, men frustrationen, åh, denna frustration. Redan innan jag ska börja leta efter något så är jag förbannad för jag vet att jag kommer misslyckas och det innebär att jag presterar ett hafsverk till letning – innan jag som alltid viker ner mig i förtid.
Det finns ingen organisation i något jag gör – med ett märkligt undantag: Diskmaskinen. Där plockar jag fram all den organisationsförmåga jag egentligen inte besitter.
Hur är det möjligt?
Det ska jag säga er: Det är få saker som ger samma tillfredsställelse som en optimalt packad diskmaskin. Och nej era sjuka hjärnor, det är ingen metafor.
Jag har från spridda håll förstått att vi är några som vurmar nåt alldeles oerhört för användandet av just denna maskin. Fortfarande ingen metafor, hör ni. Att slå igång en maskin där varje millimeter nyttjas samtidigt som jag slänger en blick på en helt tom diskho är ren njutning. Konstigt? Säkert, men jag vet att det finns fler än en Diskmaskinsdiktator där ute. Jag vet att ni finns.
Vi talar här om ett fantastiskt sofistikerat pusselarbete. Först en inventering över tillgänglig disk och en grovplanering tar form i huvudet. Diskmaskinsdiktatorns yttersta drivkraft är att lyckas med det omöjliga, således är inget diskberg för stort att bestiga.
Att plocka ur och börja om, om en annan bättre lösning upptäcks på vägen, hör mer till regel än undantag. Allt handlar om att maximera utrymmet men man får inte glömma att organisera på ett sådant sätt att även den irriterande urplockningen optimeras. Det här är komplicerade saker med många parametrar.
Ibland tvingas Diskmaskinsdiktatorn ofrivilligt släppa ifrån sig ansvaret och det slutar aldrig bra.
Jag öppnar diskmaskinen och vad får jag se? En halvfull maskin med massa oanvända ytor. Det är som om någon kastat upp all disk och bara låtit det falla ner där det behagar landa. Och i diskhon ligger det kvar disk som med den mest rudimentära planering hade fått sin plats. Bestick med skaften uppåt, hallå? Och så det värsta: Sorgligt osäkrade plastbyttor som vänt sig och nu är fulla med grumligt vatten. Man blir ledsen. Man mår dåligt. Man packar om och diskar igen.
Ni är så välkomna att ringa mig om ni behöver råd. Jag sitter exempelvis på en snart patenterad lösning på hur du trollar bort ett skrymmande durkslag. Om jag sedan hittar telefonen när ni ringer är en helt annan sak.
Men jag behöver inte leta i diskmaskinen i alla fall.
Fler krönikor av Anders Appelgren
Som jag hatar dig, så ovälkommen du är
Lägg av nu, vi fotar ju sönder livet
Ni vet väl att allt elände kommer från Boden?
En väderkvarn på Köpmantorget - varför inte?
Luleås sämsta trafikljus får ingen julklapp i dag