– Ska du med på lunch?
– Absolut.
– Vart ska vi?
– Ja, vart vill du gå?
– Vad som helst blir bra för mig. Bestäm du.
Tystnad.
Entré: Velandet.
Som jag hatar dig, så mycket energi du slukar, så ovälkommen du är. Dessvärre är du inte särskilt ovanlig, har jag märkt. Du breder minsann ut dig i samhället.
För så här är det – få vill ta beslut. Få vågar sätta ner foten och ta en liten risk och säga – nu gör vi så här! Det här är vad jag tycker och jag tror det är bäst. Följ mig.
Alldeles för få.
I det här fallet var det något så banalt som en lunchdestination men det finns ju andra exempel i livet där velandet verkligen ställer till det.
Vi gjorde en undersökning på jobbet som redde ut vilken arbetstyp vi var. Helst ska man ha en stjärna i varje ruta för då bildas den perfekta gruppen som också är arbetsgivarens våta dröm. Det är handlingskraft, eftertanke, logik och fantasi – allt i ett.
Hos oss låg nästan alla stjärnor i samma grupp – velandegruppen. Vi kallas för relatorer. Vi är bra på att resonera klokt men riktigt dåliga på att komma till skott med våra kloka idéer. Arbetsgivarens mardröm.
Vi relatorer skulle alltså en dag bestämma var vi skulle åka på studieresa med jobbet. Ekonomin var i hamn och budgeten medgav en utlandsresa. Det var bara destinationen som skulle fastslås. Vad då bara?
Det gick ju inte.
Idéerna och samtalen var många men framför allt – långa. Som vi relaterade och velade. Vi höll på i månader.
Vi velade oss över hav och land och slutade till slut där vi började. Det blir oftast så bland oss velpellar. Vi vet vad som är rätt från början, vi vågar bara inte säga det rakt ut och slå fast det.
Hade vi inte fått in en beslutstagare i gruppen i ett senare skede hade vi fortfarande stått vid kaffeautomaten och pratat om var vi borde åka.
En sak har jag lärt mig av detta liv i velande – det blir bara skit i slutändan. Det ska anpassas hit och dit så till slut är det så söndervelat och sönderanpassat att alla går och är småsura på varandra.
Ingen blir nöjd.
Om du är av den velande typen kan jag trösta dig med att det faktiskt går att jobba mot sin natur men man får tänka till lite extra.
Testa ta ett snabbt beslut – vilket som.
Vet du, oftast blir det bra. Och vet du, det känns förbaskat skönt att bara få saken ur världen.
Trots att jag själv i viss mån var, eller kanske tyvärr fortfarande är, en velande människa så har jag numera ingen som helst sympati för den velande sorten. Jag har ledsnat på detta tröttsamma och energislukande släkte. De kommer in med sitt velande och bidrar bara med svaghet, tvekan och i slutänden irritation.
Eller? Jag kanske har fel?
Jag vet inte. Bestäm du.