Hur kan du vara "vi" med en fotbollsklubb i norra London? Den frågan får jag ibland.
Ja, säg det.
Frågan är i högsta grad berättigad.
Men jag är långt ifrån ensam om att vara "vi" med det ologiska. Det finns rätt många svenskar, du känner säkert någon, som lika ologiskt brinner för ett lag från en plats långt, långt borta.
Det är bara hålla med de skeptiska för det är verkligen vansinnigt orimligt att engagemanget kan växa sig så groteskt stort.
Jag har ett par shorts hemma som Knut Knutsson på Antikrundan daterat till tidigt 1990-tal. Tyget är efter sisådär 3 000 tvättar senare så tunt att jag lika gärna hade kunnat vira in min höft i plastfolie när jag åker till gymmet och kör knäböj.
Ett otränat öga, som Knutssons, anser att dessa shorts betingar noll och intet i värde och kanske rent av utgör en hälsorisk.
Det otränade ögat förstår och kan ingenting.
För affektionsvärdet är nämligen enormt. Proveniensen obetalbar. Huruvida 23 år gamla shorts har en vacker patina kan diskuteras i oändlighet men självklart är det så när shortsen råkar vara berikade med ett snyggt klubbemblem från Englands främsta fotbollsklubb.
Det är nu ni sitter och funderar på vad det är för fel på killen? Det är helt i sin ordning för det gör jag också ibland.
Jag dricker 95 procent av mitt kaffe ur en mugg med vår klubblogga. Om det inte finns en ren klubbkopp diskar jag upp den smutsiga istället för att ta en ren – men vanlig. Tvångstanken att vi kommer förlora om jag tar en annan kopp dyker alltid upp och då har jag inget val. Stört? Jajamensan, garanterat. 100 procent stört.
Om det gick att isolera intresset vore det en sak men det går bara inte. Hela helgen är förstörd om vi förlorar och andra dras givetvis in i mörkret. Det inleds ett sorgearbete i det lilla, men ändå givetvis i det alldeles för stora, formatet.
Logikjaget säger: Men väx upp nån gång. Skärp dig! Går du runt och deppar när ett lag i ett annat land förlorat en match i något som kan beskrivas som en lek?
Supporterjaget? Han bryter ihop men börjar snart fundera på nästa match, nästa värvning – eller nästa säsong.
Vinst eller förlust – hela processen är i sin helhet underbar. Ni som inte intensivt håller på ett lag, känns det inte som om något saknas i ert liv? Finns det inte ett tomrum? Det måste ju bara göra det.
Jag kan varken förklara eller förstå hur det blev så här. Vad drev mig ända hit? Och varför blir det bara värre med åren?
Men jag vill inte förklara och jag vill inte förstå.
För just nu är det enda jag vill att Tottenham spöar Manchester City i kväll. Att VI spöar Manchester City.
Ska det vara så svårt att förstå?