När plus träffar Agneta Bäcklund är det 32 år sedan hon lämnade ett Luleå som fortfarande led av baksmällan efter de grusade Stålverk 80-planerna. Resan ner till Stockholm blev i förlängningen en resa mot toppen i det svenska rättsväsendet.
Det började med att en bekant slängde ur sig "juridiken skulle passa dig".
Efter inledande kurs insåg Luleåtjejen att yrkesvalet var helt rätt och på den vägen är det.
- Livet är bara en massa slumpar som faller ut på en massa olika sätt. I dag kan jag väl tycka att det var ett gott råd, säger Agneta Bäcklund när hon tar emot på Bondeska palatset vid Riddarhustorget i Gamla stan, där Högsta domstolen håller till i dag.
Fascinerades tidigt
Hennes pappa jobbade på socialförvaltningen i Luleå och mamman som sjuksköterska. Det innebar att en karriär inom juridiken inte var given, förklarar Agneta Bäcklund.
- Det är ganska vanligt att kollegor kommer från juristfamiljer eller har jurister i släkten.
Men ämnet naglade sig fast i henne och har aldrig släppt taget sedan dess.
- Redan när jag var ung var jag fascinerade av den här typen av frågor. Jag läste en massa böcker om människor som hamnade snett och gjorde fel. Jag har liksom hela mitt liv läst alldeles för mycket sådana böcker, om det som inte är det förväntade utan avvikelser, säger Agneta Bäcklund med ett leende.
Författaren Gitta Sereny och böckerna Ohörda rop och Fallet Mary Bell fascinerade och formade Agneta Bäcklund. Sedan dess har henne hjärta bultat för människor som kommer snett i livet.
- På något sätt tror jag att det intresset ledde mig in på det här. Jag har alltid haft större fokus på straffrätt och kriminalpolitiska frågor än på civilrätt och kommersiella frågor.
Formad av uppväxten i Luleå
Uppväxten i Luleå ser hon som en stor tillgång när hon nu sitter som ett av 16 justitieråd i Högsta domstolen.
- Det är klart att man är formad av sin uppväxt. Jag är väldigt glad att jag växte upp i Luleå och att jag har erfarenheter andra inte har. Och det behövs i det jobb jag har, att man har olika erfarenheter och infallsvinklar, säger hon innan samtalet förs över ungdomstiden - med mellanöl, Stadspuben, Valvet, Kåren och Rekyl.
En tid då lågkonjunkturen färgade det mesta och flyttlassen gick i skytteltrafik söderut. Många av Agneta Bäcklunds vänner under skoltiden lämnade Norrbotten för Stockholm vid den tiden. Vänner som hon fortfarande träffar, då och då.
- Det är något jag kunde uppleva då, att många flyttade. Det var en ganska glåmig tid, det får man nog säga. På Storgatan rullade raggarna fram och så slogs man på Loet. 70-talet var väl ingen positiv glansperiod för Luleå.
- Det var en ganska dyster och proggig tid men med ett rikt musikliv, säger Agneta Bäcklund.
Var du en proggare?
- Ja, lite grann så var jag väl det. Det var man ju, eller så var man raggare och det var jag absolut inte (skratt). Kulturlivet var ganska livaktigt och progressivt.
Skrev tal år Laila Freivalds
De första 19 åren i sitt liv minns Agneta Bäcklund med värme. Livet i Luleå var enkelt att leva, konstaterar hon med en min som lyser av minnen och längtan.
- Människor blev betraktade precis som de var. Det var inte så segregerat och det fanns inga mäktiga familjer. Alla levde på samma sätt, man betraktades inte varandra utifrån sin sociala eller ekonomiska ställning i samhället. Det var liksom lättare att leva, på något sätt.
- Risken är väl att man ser den tiden med lite romantiserande ögon.
Agneta Bäcklund har arbetat som justitieråd på Högsta domstolen sedan 2010.
Innan denna tjänst arbetade hon på justitiedepartementet i 16 år med kriminalpolitiska frågor. De avslutande fem åren som rättschef. En tjänst som innebar att hon var yttersta ansvarig för alla ärenden som bereddes för justitieministern.
- När jag började skrev jag jättemånga tal åt Laila Freivalds. Det gör tjänstemännen eftersom de har sakkunskapen i varje litet ärende, säger hon.
Som rättschef var hon ytterst ansvarig rådgivare åt justitieministern.
- Det blir ju ett samspel där den ena sidan sitter med sakkunskapen och den andra med visionerna. Då försökte man hitta en lämplig lösning för att genomföra de politiska visionerna.
Svåra frågor
Förutom Freivalds har hon jobbat åt Thomas Bodström och Beatrice Ask. Ett arbete då telefonen kunde ringa när som helst på dygnet.
Arbetet på justitiedepartementet gick till skillnad mot i dag i ett högt tempo, där hon många gånger var tvungen att ta snabba beslut i svåra frågor.
Om kritik framfördes i någon av de stora tidningarna kunde ministern rusa in i hennes rum och förklara:
- "Jag måste ha en debattartikel i DN i dag. Behöver den om tre timmar". Det var också pressande, säger Agneta Bäcklund.
Under nyhetssändningarna i radio och tv eller i tidningarna dagen efter, fick hon många gånger svaret på hur samspelet mellan henne och justitieministern hade fungerat.
- För det mesta tänkte man: "Nej, hon sa inte det jag ville. Det blev fel", säger Agneta Bäcklund och skrattar innan hon fortsätter:
- Det man är rädd för när man lyssnar är att de ska säga något som inte är sakligt korrekt. En minister som lämnar en felaktig uppgift blir ju angripen för det och vi tjänstemän har alltid ett ansvar att skapa ett korrekt faktaunderlag. Mardrömmen är att man har lämnat en felaktig uppgift till ett stadsråd som sedan går ut och redovisar den. Antingen ser hon oinformerad ut och det är inte bra, eller så lämnar hon en felaktig uppgift och det är om möjligt ännu värre.
Underlag för beslut
Hon påpekar sedan, bara för att ingenting ska misstolkas:
- All verksamhet bland tjänstemännen i regeringskansliet går ju ut på att skapa underlag för regeringens beslut. Vi fattar ju inga beslut.
Agneta Bäcklund vill först inte kännas vid att hon är en av de mäktigaste kvinnorna inom rättsväsendet i Sverige.
Med ett blygt leende medger hon till slut de faktiska omständigheterna.
- Ja, så är det ju. Så är systemet konstruerat. Det finns tre instanser där Högsta domstolen är den sista och har huvudansvaret för prejudikatbildning och lagtolkning, att slå fast straffsatser och vad som ska gälla.
Agneta Bäcklund har i dag ingen naturlig koppling till Norrbotten efter att pappan dött och mamman flyttat till Västerås. Mammans barndomshem i Rian utanför Kalix var den sista kopplingen till länet. Nu är den fastigheten såld.
Men minnena finns kvar.