Sommaräventyret gav Pär och Sebastian rejäl mersmak
De kom ända upp, 4.810 meter över havet. Friluftsgymnasieeleverna Sebastian Blom, 18 år, och Pär Geibrink, 17 år, från Luleå lyckades med sitt projekt - att bestiga alpernas högsta berg Mont Blanc.<BR>Ett lyckosamt äventyr som gett grabbarna en aha-upplevelse och mersmak för nya upptåg.
- Ja det är en fin erfarenhet, visst kände man sig väldigt nöjd och stolt när man stod, eller snarare låg ned där uppe på bergets kam. Det blåste så hårt de minuter vi fanns däruppe att vi inte vågade annat än att lägga oss ned för att inte blåsa iväg, säger Sebastian och Pär, som var på resande fot i tre veckor och nyligen kommit hem till Luleå och skolbänken i gymnasiebyn igen.
Tunn luft
Det var i mitten av juli som de tu gav sig av med tåg för att i Chamonix utgå i sin expedition som ägde rum utan färdledare.
- Vi hade förberett oss noga, både när det gäller att ta rätt på fakta om bergsbestigningar och sen så visste vi att vi måste förbereda oss noga, säger Pär och Sebastian.
Att utan förberedelser ge sig iväg på en sådan toppvandring visste de skulle vara ödesdigert. På vägen upp mot toppen såg de också flera exempel på sällskap som nog inte skaffat sig särskilt mycket kunskap innan äventyret inleddes.
- Man kom och släpade på deltagare och en såg vi hämtas med helikopter, förklarar killarna som berättar att de klarade klättrandet bra men inte utan stora påfrestningar.
- Det var en ny känsla för oss att behöva stanna var femte minut och vila sig, för luften är väldigt tunn däruppe. Man blir helt slut säger de annars spänstiga 17- och 18-åringarna.
Det gällde också att se upp för att vandra fel tid på dagen och drabbas av otäcka stenras i raviner efter färdvägen.
- Stenarna kom flygande i otroligt höga hastigheter, det hade inte varit roligt att få en sån på sig säger Pär och Sebastian.
Problem med vädret
Mont Blanc ligger på gränsen mellan Italien och Frankrike, ett populärt berg att försöka erövra och vägarna upp mot toppen är flera.
- Jag blev lite sugen på att testa en annan väg någon annan gång, säger Sebastian och kanske, kanske kan det bli av.
Att ta sig ända upp till toppen visste grabbarna inte skulle bli någon lätt transportsträcka, om de alls skulle lyckas.
- Vi gjorde kortare vandringar första dagarna för att vänja oss vid höjderna, säger de.
Acklimatiseringen lade man ner mycket omsorg på, vilket visade sig vara förnuftigt.
- Under två dagar tog vi oss upp till toppen, vi hade lite problem med vädret men annars hade vi mest tur med detsamma.
- En natt när vi började gå var det stjärnklart och månsken och så ljust att vi till slut stängde av våra pannlampor, säger Pär och Sebastian som berättar att landskapet i det ljuset är ett minne i sig.
Glaciärklättring
Halvvägs stannade de för en övernattning i en stor stuga där även många andra klättrare var inhysta. Dyrt och synnerligen enkla faciliteter a la milititärförläggning, men okej.
De sista 1.000 höjdmetrarna avverkades på en glaciär. Här gällde det att kolla vart man satte fötterna, men allt gick bra.
Uppe på kammen av berget med en rent vidunderlig utsikt blåste det tidvis så kraftiga vindar att Pär och Sebastian inte vågade stå raka några långa stunder.
- Vi la oss ned för att inte blåsa iväg. Och vi försökte ringa men det fanns ingen täckning. Visst var det en skön känsla, men vi begav oss snabbt ned igen. Man vill ju inte bli fast eftersom vädret kan skifta från fint till dåligt medan du letar något i fickan.
De bägge, som lagt ut cirka 9.000 kronor vardera på äventyret, skulle gärna göra om det hela.
- Ja i varje fall så vill vi tillbaka och åka skidor, på vårterminen kommer vi att åka tillbaks på skolresa.
Så jobbar vi med nyheter