Christina Lundbergs mamma är bosatt på ett av Luleås äldreboenden sedan ett par år tillbaka. I maj 2010 drabbades hon av en hjärtinfarkt och fick tillbringa en tid på sjukhus, tillbaka på äldreboenden klagade hon över bröstsmärtor.
För att råda bot fick Christina Lundbergs mamma bland annat kärlkrampsmedicin och morfin, en sort som enligt Fass används vid svåra smärtor så som vid cancer. Utöver det medicinerades hon med lugnande då hon var orolig och ytterligare morfintabletter vid behov.
- En dag när jag kom dit var mamma alldeles borta och uttorkad. Hon varken åt eller drack, utan spottade ut allt. Jag ringde ambulans.
Ett annat läkemedel
På sjukhuset konstaterades det att Christina Lundbergs mamma var uttorkad och att hon dessutom hade en urinvägsinfektion. Medicinerna hon fick byttes ut mot ett antipsykotiskt läkemedel. Efter drygt en vecka kunde hennes mamma återvända till äldreboendet.
- Nu var hon sitt vanliga jag igen. Hon var lugn och inte livrädd för allt som hon var innan, hon åt också, en hel banan utan att klaga på att hon inte kunde svälja, säger Christina Lundberg och visar en kortare film där hon och hennes mamma sitter och samtalar lugnt och stilla.
Två månader senare när hon ringer till äldreboendet säger de att hennes mamma inte mår bra, hon varken äter eller dricker. Christina Lundberg beskriver henne som mycket rädd och orolig, när hon ska hjälpa henne till toaletten ramlar hon ihop.
- Hon plågas varenda minut hon är uppe, så rädd är hon. Hon är alldeles borta och har svår diarré. Jag ringer ambulans igen.
Ett mjukdjur
På sjukhuset läggs hennes mamma åter in. När Kuriren kommer dit tillsammans med Christina Lundberg sitter en sköterska och håller mammans hand, stryker den och småpratar. Allt hon äter och dricker skrivs noga upp.
- Jag har bönat och bett om att någon ska sitta hos min mamma och hålla hennes hand på äldreboendet, men får till svar att det inte går för då skulle alla ha någon hos sig. En gång satte de in en person, men jag såg inte till henne och fick sedan veta att hon var till för två.
Hon säger också att hon är medveten om att hennes mamma har en demenssjukdom, långt framskriden dessutom.
- Men det blir värre med medicinerna, jag vill att någon sitter hos henne. En gång fick hon en katt, en låtsaskatt som ger värme när man styrker den, men den slängde hon bort. Ingen bryr sig, mammas sista tid är inte värdig.