Anna Berg Wedin är lärare på Boskataskolan på Björkskatan sedan tolv år, i kommunen har hon jobbat sedan 1991. I ett brev adresserat till politiker och skolchefen beskriver hon hur botten är nådd.
- Jag är less. Klart att alla verksamheter drabbas av besparingar nu och då, men skolan drabbas varje år. Varje hösttermin börjar med att vi ska spara. Vid ett tillfälle hade vi varit så duktiga på att spara så vi belönades med att få spara ännu mer, säger hon.
Inga resurser
Skolledningens senaste besked är att elevpengen inom grundskolan ska minskas med cirka fyra procent vilket innebär minst 1.000 kronor per elev. Utöver det minskar elevantalet och verksamheten ska anpassas därefter.
Anna Berg Wedin säger att det inte bara går att se till antalet huvuden utan att det är av största vikt att se till vilka eleverna är. Vilken hjälp de behöver.
- Vi ser att det finns elever som inte mår bra och som behöver hjälp, men det finns inte resurser till att hjälpa och det är hemskt. Det är fruktansvärt att sitta där med föräldrar och inte ha förmåga att ge. Då skäms jag inför dem.
Skolans kurator har slutat, då hon visste att kuratorstjänsten skulle dras in sökte hon ett nytt jobb. Behovet av en kurator på skolan kvarstår. Efter jul försvinner skolans speciallärartjänst på 50 procent och 25 procent av en förskollärartjänst.
- Vi jobbar i en verksamhet som ska klara målen, enligt nya skollagen ska alla barn få den hjälp de har rätt till. Hur ska vi lösa det, ska vi fokusera på dem som behöver och strunta i resten?
Under alla hennes år som lärare har hon aldrig känt att Luleå kommun satsar på skolan, aldrig varit med om att det blir det mer pengar.
Pengarna styr
- Vi försöker och försöker, det är så många som är så trötta. En gång fick jag frågan om det inte är behovet som styr, jag fick svara att det är pengarna.
Vidare säger Anna Berg Wedin att hon kan stå ut med läroböcker som knappt hänger ihop, kartor med Sovjetunionen och att möblerna rasar sönder, men inte med att barn mår dåligt. Att de blir mer respektlösa mot vuxna, sina kompisar och sig själva.
- Vi ser barnen, men vi är inte tillräckligt många så att vi kan ge de resurser som behövs. Vi behöver resurser i form av människor, framförallt behöver vi vår kurator tillbaka, det här är att nonchalera barnen.