Efter en förlängd soundcheck, under vilken de som infunnit sig vid Strandscenen i tid får ett par smakprov på Vera Vinters första släppta singel Du gör mig rädd, inleder hon till slut sitt set och vi inser att det ändå inte alls är den låt som ska spelas. Istället sjunger hon en visa som, berättar Vinter efteråt, handlar om hur hennes morfar tog med henne på tjäderspel (lite osäker på vad det betyder, men i mitt huvud är det typ samma som tuppfäktning). Efter följer en sång om hennes mormor.
Och de flesta av Vera Vinters texter verkar behandla just hennes familj, uppväxt och hemort; nämligen Stora Lappträsk utanför Kalix. Vilket ju är rätt fint – speciellt, kan jag tänka mig, för de som verkligen kan relatera. Själv tycker jag att det stundvis blir väl så gemytligt. Dessutom känns spelningen aningen kort (egentligen på grund av schemaläggning, då Musikens makt tryckt in så mycket bra artister på en enda kväll att få av dem får spela så länge som de borde), vilket blir än mer lidande av den inledande fördröjningen. För jag hade ändå inte haft något emot att lyssna på Vera Vinter ett tag till.