Ett år efter mordet på Carolin Stenvall

Klockan är några minuter efter nio på morgonen denna råkalla höstdag när kammaråklagare Ulrika Schönbeck och Anette Ölmbro promenerar in i sammanträdesrummet i Gällivare polishus till sången av ett stort antal kameror. Vi skriver 6 november och ett massivt medieuppbåd finns på plats.
Förväntningarna är oerhört stora efter nästan två månader av spekulationer om Carolin Stenvalls försvinnande och död.
Är verkligen sanningen så makaber som uppgifter gör gällande? Det är frågan som hela Sverige vill få svar på denna dag.
Mindre än en timme senare visar det sig att sanningen är mycket värre än så.
Obehagliga detaljer
Då har kammaråklagarna redovisat detalj efter detalj, obehagligare än vilken mardröm som helst.
Luften står stilla i lokalen och det enda som hörs är flitiga fingrar på bärbara datorer. Fingrar som basunerar ut åklagarnas redovisning av den preliminära rättsläkarrapporten.
- Vi kände helt enkelt, bara för att kunna gå vidare och få arbetsro, att vi måste ge er de här uppgifterna. Och han var ju hörd mot dem, säger Ulrika Schönbeck.
Norrbottens-Kurirens team träffar åklagarduon över en lunch på Nex hotell i Gällivare. Det är ett par veckor kvar till årsdagen då Carolin Stenvall lämnade Piteå för resan mot Kiruna, där en arbetsintervju väntade på ishotellet.
En dröm om ett spännande och intressant arbete som i stället blev ond bråd död och den största brottsutredningen i Norrbotten någonsin.
På presskonferensen blir den ofattbara verkligenheten offentlig för det största pressuppbåd som Gällivare skådat sedan världscupen i alpint i början av 1980-talet.
Den här novemberdagen ställs förundersökningsledarna inför en problematik som de på det här sättet aldrig tidigare varit med om.
Fynd i anslutning till den så kallade 58:an beskrevs till exempel som biologiska spår.
- Det kanske inte var så att utredningen förstördes av berätta alla detaljer men det var helt enkelt för etiskt oförsvarbart att lämna ut saker med tanke på anhöriga, säger Schönbeck.
Tufft och lärorikt
Nu, när ett år snart har gått sedan Carolin Stenvall försvann, är det dags för summering av utredningen. En tid som enligt åklagarna var oerhört tuff, lärorik och spännande.
Kontakterna med media blev något som de inte hade varit med om tidigare. Trycket från press, TV och radio ökade allt eftersom utredningen fortskred.
- Det kanske har varit det mest lärorika, hur man hanterar ett så stort pressuppbåd, som dessutom aldrig tycktes upphöra. Det här fallet var av någon anledning så jätteintressant, säger Ulrika Schönbeck.
Anette Ölmbro tror att människors fördomar, framför allt i södra Sverige, kan ha varit en anledning till det enorma intresset.
Obesvarade frågor
- Det var en jägare, det fanns alkohol med i bilden och det var de här oländiga trakterna. Och sedan den här gåtan, där det fortfarande finns obesvarade frågor kvar. Vi vet hur hon dog men vi vet inte så mycket mer, säger hon.
Är det fortfarande någonting som ni funderar på?
- O ja, säger Anette Ölmbro.
- Jag har funderat så mycket på det här under tiden, så det känns som att jag ändå har kommit till vägs ände och accepterat hur det är. Faktiskt så kommer det inte upp för mig längre, säger Ulrika Schönbeck.
- Men frågan kvarstår ju, konstaterar Anette Ölmbro och får medhåll av sin kollega.
Förutom arbetsbelastningen och trycket från media fanns det en annan aspekt som var oerhört betungande i utredningen: det känslomässiga.
- När man tänkte på familjen och när man tilllät sig att känna efter ... Då är det som människa man reagerar, säger Anette Ölmbro.
Helt ohanterligt
Hennes kollega nickar igenkännande och fortsätter:
- Tragiken och meningslösheten i det.
Men sedan målet fått sin slutliga prövning i och med domen i hovrätten kan de känna en lättnad. Det jobbiga bleknar sakta men säkert bort.
- Sedan ska vi väl slå fast att det har varit en oehörd förmån att jobba med varandra, att vi var två. Annars tror jag att det hade kunnat bli fel. Det kändes ju av och till helt ohanterligt med pressens uppvaktning, säger Schönbeck.
Precis som för många andra har E 10 söderut blivit dödens väg för de två åklagarna. Carolin Stenvalls öde på platser som Stenbron, Skrövån, 58:an, byn Mäntyvaara och stenåldersboplatsen, är för alltid inpräntade i deras inre.
- Var enda gång jag åker förbi alla de här olika ställena så tänker man naturligtvis på det här. Undrar om man någonsin kommer att sluta göra det. Det tror jag inte, säger Ulrika Schönbeck.