När bestämmer man att det är dags att sluta att titta på en långkörare på teve vars senaste avsnitt är nummer 1 279?
Efter att ha ramlat pladask in i telenouvelavärlden är det något som undertecknad måste bestämma. Och det snabbt.
Telenouvelas kommer från Latinamerika. Avsikten var att göra korta följder av serier i teve. Ett idealformat var 180 avsnitt. Nu används konceptet överallt, men kanske främst i länder där man talar spanska. Våra spansktalade vänner i Spanien och Latinamerika är fast i detta träsk, som vi i Sverige togs oss ur när Rederiet, Varuhuset, Tre kronor, Skilda världar och andra dramaserier blev omoderna.
De spansktalande är fortfarande fascinerade av telenouvelor. Avsnitten sänds ett om dagen alla vardagar. Klockslaget när favoritserien börjar är heligt. Att söka kontakt med någon under timmen avsnittet pågår, är dömt att misslyckas.
Varför nu detta tema för en krönika i Sverige? Jo, för att det är oerhört lätt att ramla in i telenouvelavärlden och bli lika gripen som någonsin någon spansktalande. Om detta kan jag ge besked, för jag är med, för att nu travestera Runeberg.
Under de senaste åren har jag följt några av serierna med titlar som Seis Hermanas, Los hombres de Paco, Las Estrellas, Men ”riktiga” tittare tänker inte så mycket på titlarna, utan håller utsikt efter sina favoritkaraktärer i serierna. De till och med ger dem gemensamma namn. I Las Estrellas finns bland andra Florencia och Jasmin, vilket naturligtvis blivit Flozmin. Bara ett exempel.
I serierna, där rollfigurerna kommer och går, finns praktiskt taget utan undantag minst ett homosexuellt par. I den nu aktuella serien, Acacias 38, heter de Maite och Camino, vilket då blivit ”Maitino”. Eller snarare #Maitino, med en hashtag som känns igen bland alla fansen.
Acacias 38 var avsedd som en skildring av en port på en gata i en spansk stad och av de människor som rörde sig runt den porten. Det råder vida ramar för manus. Författarna har god fantasi och kastar sig från ämne till ämne.
Men nu har #Maitinos fans, de så kallade Maitiners, gripit in i manus och tjatat sig till förändringar, något knappast var troligt före Acasias 38.
Förklaringen är att Maite och Camino inledde ett lesbiskt förhållande och eftersom serien just vid denna händelse utspelade sig 1913 var detta något som automatiskt skulle leda till tragedi och sorg. Vilket det också gjorde. Maite och Camino skiljdes åt. Maite förråddes av någon, åkte i fängelse och sedan till Paris och Camino gifte sig med soldaten och markisarvtagaren Ildenfonso (som senare visade sig lida av krigsskador från kriget med Marocko och inte kunde fullgöra sina äktenskapliga plikter gentemot hustrun – vilket ännu senare leder till funderingar om hon kan ta emot arvet efter honom sedan han dränkt sig i den närbelägna floden på grund av depression och vad som idag skulle kallas posttraumatisk stress.) (Jag skrev väl att allt kan hända i en telenouvela?)
Ungefär i det skedet grep fansen in. Nu skulle Maite tillbaka i serien och trösta Camino och det genast. Twitter och facebook och alla andra sociala media uppbådades och under över alla under: Maite är tillbaka. Fansen är överlyckliga, jublar och kastar imaginära rosor på deras väg.
Nu borde jag alltså sluta titta, frigöra mig från att klockan 17.30 varje vardag kommer ett nytt avsnitt med nytt skvaller, nya mord, nya tårar, nya barnafödslar, nya skurkar och nya hjältar. Landa i en känsla av största lycka för Maite och Camino.
Con la ayuda de Dios (Med Guds hjälp) ska det väl gå.
