Popens överlevare

En svår ögonsjukdom och tinnitus höll på att knäcka Paddy McAloon i legendariska Prefab Sprout.

Mot alla odds gör den 56-årige låtskrivaren storstilad comeback med Crimson/Red, en av årets mest hyllade skivor.

- Musikens helande kraft är min mening i livet, säger Paddy McAloon i en exklusiv intervju i Duo nöje.

9 oktober 2013 10:32

Dopparedagen kom tidigt i år, i alla fall för älskare av Prefab Sprout. I dagarna släpptes bandets första skiva med nytt material på 13 år och med sitt vackert gråsprängda jätteskägg är ende kvarvarande medlemmen Paddy McAloon popvärldens svar på jultomten, med säcken full av sin låtskatt.

Albumet Crimson/Red bevisar att han fortfarande har mycket kvar att ge oss.

Förbluffande nog skapades skivan under stor press från skivbolaget, som i flera år förgäves väntade på något nytt från popsärlingen.

– Jag jobbade med en annan grej när de ringde och sa att jag hade passerat deadline med råge. Jag kände sån stress. När man lyssnar på skivan låter det kanske som om jag är på gott humör – i själva verket var det panik, berättar Paddy McAloon på telefon från sitt hem i Durham i nordöstra England.

Han gick igenom sitt mytomspunna arkiv med outgivet material i all hast, sökte låtar som snabbt kunde spelas in på akustisk gitarr och pålägg via datorn i hemmastudion Andromeda Heights.

– Jag hade kassetter med enkla inspelningar av sångerna sedan tidigare, utgick från dem.

Kassetter?

– Ja. De låter inte så bra men jag har alltid spelat in mina demos på kassetter, eftersom jag inte slarvar bort sångerna då, till skillnad från digitala inspelningar.

Var det svårt att avsluta gamla ofärdiga låtar?

– Tvärtom. Det fina med låtar som lämnas i en låda i så många år är att du snabbt kan se vad som är rätt eller fel när du återupptar arbetet med dem. Jag funkade nog som en redaktör som läser igenom en bok.

Egentligen är det inget nytt. På alla Prefab Sprouts skivor finns låtar som Paddy hade länge på repertoaren innan de definitiva inspelningarna.

– Bonny och Faron Young (från odödliga Steve McQueen, reds anm) var från 1976-1977.

Kanske en lektion för andra låtskrivare – låt musiken vila i några år?

– Absolut. Enda baksidan är om någon kommer på samma låttitel eller melodi under tiden… Det har hänt mig flera gånger.

Något exempel på det?

– Ja, bandet Elbow fick en stor hit med en melodi som jag definitivt hade liggandes hemma.

Inspelningarna av Crimson/Red skedde hösten 2012 men det var aldrig aktuellt att spela in med fullt band igen. Brodern och forne basisten Martin McAloon medverkar exempelvis inte.

– Nej, jag kan inte längre spela in med volymstarka instrument på grund av min dåliga hörsel. Därför programmerade jag trummor och spelade bas själv i stället. Jag hade inte heller tid att lära Martin de nya sångerna men han var väldigt förstående.

2000-talet har stundtals varit en vandring i mörker för Paddy McAloon. Efter komplicerade ögonoperationer kom nästa stora bakslag – hans högra öra drabbades plötsligt av svår tinnitus.

– Det var i juni 2006, en katastrof. Som över en natt hörde jag fruktansvärda oljud i mitt huvud. Det pågick i ett halvår, började därefter sakta försvinna.

Hur påverkade det dig som låtskrivare och musiker?

– Jag kunde inte ens tänka på musik. Det värsta var att jag inte kunde sova. Mycket skrämmande men nu är det mycket bättre.

Hur är det med synen i dag?

– Jag hade nyligen problem igen, nu är det starr. Men faktum är att jag kan se riktigt bra. Det svåra är att anpassa ögonen, ena stunden se på distans och i nästa på nära håll. Ibland behöver jag förstoringsglas.

Med distans har även minnena från Prefab Sprouts gyllene år på 80-talet börjat bli diffusa i konturerna.

– 80-talet var ett äventyr. Men jag är en ängslig person, oroades över att hela tiden behöva komma upp med nya musikaliska idéer, överträffa mig själv. Jag kanske borde ha stannat upp och njutit mer av framgångarna?

Efter MTV-hits som King of rock'n'roll och skivor som Jordan: The comeback hyllades Paddy McAloon som ett popgeni och bandet spelade över hela världen.

– Men vi turnerade inte i USA, samtidigt som vi jämförde oss med de stora banden som sålde miljontals skivor. Dumt av oss att tänka så.

Han minns en konsert i Stockholm 1990, där även en ung undertecknad befann sig.

– Du såg den? En av våra bästa någonsin, allting stämde då.

Just tillbakablickar är återkommande teman i Paddy McAloons texter. Ett tydligt exempel är sagolika gospelballaden I remember that från 1987.

– Det centrala är hur vi allteftersom tröstar oss med minnen av det vi har gjort, snarare än det vi har ägt. Nostalgi är kärnan i många av mina låtar, en längtan efter en känsla man en gång upplevde.

Kontrasterna mellan färgsprakande visioner, nostalgi och vardagens desto dystrare lunk ekar också i Prefab Sprouts, på samma gång, melankoliska och upplyftande musik.

Ta Grief built the Taj Mahal från nya skivan, där Paddy sjunger om indiske mogulhärskaren som byggde ett enormt mausoleum för att hedra sin avlidna maka.

– Musik, som få andra konstformer, har kapaciteten att uttrycka det bitterljuva. En melodi kan rymma både och. Och den melankoliska känslan förvandlas till en styrka när du skriver låtar, det är terapi för mig. Musikens helande kraft är min mening i livet.

Inte för inte är han – i likhet med en inspiratör som Burt Bacharach – en mästare på att väva in maj7-ackord i musiken, mitt mellan moll och dur, ledsen och glad.

– Majackord erbjuder en komplex harmoni- och melodipotential som jag alltid har gillat. Det kommer nog ursprungligen från franska kompositörer som Debussy och Ravel. Bacharach var definitivt ett fan av dem. Och även jag älskar det dubbelbottnade, det sitter i mina gener.

Han nämner Paul McCartney som en annan av sina egna förebilder.

– Tänk, Yesterday kom till honom i drömmen. Han kunde inte tro det själv, en evergreen!

En ny sång somAdolescence, om tonårens emotionella berg- och dalbanor, riktar sig indirekt till Paddy McAloons egna tre döttrar (11, 9 och 6 år gamla).

– Puberteten är en tid av osäkerhet, jag har nog placerat en del budskap där. De lyssnar hellre på modern musik anpassad för dem, men min elvaåriga dotter har hört den. Jag säger till dem: undvik det som jag beskriver i sången. Var som ni är!

Songs of Danny Galway handlar om amerikanske låtskrivaren Jimmy Webb, som har betytt mycket för McAloon.

– Redan som liten pojke var jag mycket berörd av hans Witchita Lineman, fortfarande en klassisk pärla. Jag fick senare chansen att uppträda med Jimmy Webb i låten Highwayman. Mycket nervöst, eftersom han precis innan konserten sa att han hade ändrat refrängen. Jag sjöng den inte så bra men stort att få träffa Webb. En mycket ödmjuk man.

– Han jämförde sig med Brian Wilson (geni i Beach Boys, reds anm) och tyckte inte att han var lika bra. Jo, sa jag, du är däruppe med honom.

Precis som du själv, Paddy McAloon.

– Åh. Stort tack. Jag är helt överväldigad av all positiv respons jag har fått senaste veckorna.

Slutligen: du har ett imponerande skägg numera. Hur kommer det sig?

– Haha, jag slutade helt enkelt att kolla på mig själv i spegeln. Jag blir ändå inte snyggare med åren. Skägget är faktiskt ännu längre nu än på pressbilderna.

Kommer du någonsin att raka av det?

– Javisst. Så fort det blir för lätt att känna igen mig igen på gatorna här i stan, så ryker skägget, säger Paddy McAloon.

Fakta/Prefab Sprout

Bildades i engelska Newcastle i slutet av 70-talet.

I bandet ingick länge Paddy McAloon, brodern Martin på bas och forna flickvännen Wendy Smith på synth och körsång.

Alla deras 80-talsskivor är femstjärniga, särskilt Steve McQueen och From Langley Park to Memphis.

Under 90-talet var skivutgivningen mer sporadisk och ojämn men missa inte Paddy McAloons experimentella soloalbum I trawl the Megahertz från 2003.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Nils Johansson