– Det hade varit helt tyst ett tag, efter att Zacke och Movits flyttat, man visste inte vem som höll på med rap, beats eller var dj. Det fanns ingenting.
Pruek Cha-Em vet vad han pratar om. Som medlem i pionjärgruppen L-Town Crew var han med vid guldåldern under millenniets inledning och såg oerfarna versioner av Movits, Zacke och Simon Trabelsi på små scener. Senare har han hört sina beats eka i det tomrum som lämnades i svallvågorna bakom "Battleship" och besättningen som styrde söderut.
Men för drygt två år sedan upptäckte producenten virvlar i vattnet och under ett arrangemang på Skurholmen bubblade intresset upp till ytan.
– Då började folk höra av sig – det fanns artister men ingen kände till varandra. Jag visste att JT (Josef Love) och Vincent (Wirff) höll på med rap, ingen annan. Jag tappade hakan när det dök upp tio artister som ville köra och alla höll ganska hög klass, säger "Puck" Cha-Em.
Under kort tid växte ett närverk av hiphoppare i Luleå och i samma veva kom Shanti Milagro i kontakt med Cha-Em och Simon Trabelsi. Rapparen, som började som metaltrummis, hade just börjat sin resa mot mikrofonen och följde MVP:s (Mentor, Vincent och Pruek) fotspår till Evelyn-studion på Kronan.
Två år senare spenderar en av Luleås mest aktiva rappare större delen av sin lediga tid bakom mixerbordet och i sångbåset. När han går upp för trapporna i den gamla logementbyggnaden är det bara timmar sedan han gick därifrån – efter en tvådagarsvistelse. Som mest har Milagro spenderat fem raka dygn här.
– Förut var jag i studion varje dag och så fort jag kunnat boka har jag gjort det, men efter att jag fått jobb har det blivit varannan vecka i stället och då försöker jag utnyttja alla timmar. Annars hinner man inte utvecklas, berättar han.
André Hansson, som går under DJ-namnet Muzungu, tittar över axeln på Cha-Em när han delar med sig av sina beats. Discjockeyn ler när han konstaterar att ett decenniumlångt vakuum börjar fyllas med musik. Ljudet ekar långt bortanför Bergnäsbrons valv.
– Folk har hört av sig från Italien och Tyskland och vill att jag ska komma och underhålla. Men det är så mycket som händer här i stan så jag vill inte riktigt slita mig härifrån, konstaterar han.
Milagro, som för två år sedan knappt kände till någon hiphoppare i länet, nickar instämmande.
– Det börjar blomma och kommer bli något. Om fem–tio år har alla de här växt färdigt och blivit Luleåscenen som saknats – det pågår nu, säger han.
Cha-Em:
– Movits och Zacke har gjort grymt bra musik, men det kommer inte komma några nya Zackes i framtiden. Det Potion Gang gör nu kommer däremot leda till att det dyker upp nya Potions om fem år.
.
Potion Gang är, som namnet antyder, "en häxbryggd av olika stilar" samlade i en lägenhet på Burströmska gärdan. För ett par år sedan var det inte många som kände till sjumannagruppen, som träffades under gymnasiet och släppte sin första singel för mindre än ett år sedan. Efter att respekterade Umeårapparna Erk och Gonza-Ra spelat deras musik i en Instagram-story tog det inte lång tid innan gruppen uppträdde med Trainspotters i Piteå och har sedan dess hunnit med omtalade framträdanden även i Umeå, Luleå och Stockholm. I dag är de Luleås mest omtalade hiphopakt.
– Det här kommer växa, vi kommer få en större och större publik. Vi är mitt på startbanan och ska starta jetplanet, säger Hampus Pamrén.
När han och rappande barndomskompisarna från Skurholmen, Axel Eklöf och Adam Björkman, fick EMD-producenterna Pontus Kieri och Jonathan Åkerlund Löwenborg från Sunderbyn att styra in musiken mot hiphop för partyfolket blev mixen "the perfect potion". Den nya generationen LÅ-hiphop.
– Zacke och Movits har ju funnits där men är inte några som har inspirerat oss till att göra musik, men det finns andra i Sverige som också släppt på Soundcloud som vi kollat på, säger Axel Eklöf.
De har själva använt Soundcloud, från början för att dela idéer mellan varandra och senare för att upptäcka och upptäckas. Potion gang vet att många tittar på vad de gör och har höga ambitioner.
– Scenen är ganska öppen i Luleå och någon måste fylla den ytan när alla OG:s har lämnat Luleå. Det är där vi kommer in, säger Alfred Juntti som är gruppens DJ och skaparen bakom deras populära merchandise.
I vindsvåningen där gruppens producenter bor bubblar ständigt nya blandningar vid mixerbordet och genom att ständigt släppa ny musik vill Potion gang hålla sig aktuella och inspirera blivande rappare från norr.
– Det som händer när alla som kämpar för hiphop gör någonting är att andra blir taggade. Man ser många som är yngre än oss och är svintaggade på att göra grejer, om två–tre år kommer det vara en jävla scen, säger Hampus Pamrén.
Adam Björkman tittar upp bakom solglasögonen nedsjunken i en fåtölj:
– Många säger att det är kul att vi gör någonting eftersom det inte är vanligt att det händer sådana här grejer i Luleå.
Men stans mest uppsnackade liveakt har en invändning mot hiphopscenen i Luleå. Axel Eklöf ser att de håller på att växa ur sin festkostym.
– Musiken som görs nu är jävligt najs, det är klubbar och spelningar som inte finns. Det är bara Punkhuset som finns och är najs – man vill inte spela något annat ställe.
.
Inom hiphopkretsar kallas den ombyggda industrilokalen på Lövskatan fortfarande för "Punkhuset", som en respektfull nickning till det anarkistiska arvet. Men Föreningsgatan 7 rymmer mycket mer än punkband och högljudda skrik.
Under senare år har beats och traptrummor blivit allt mer frekventa på scenen och efter föreningens senaste årsmöte bestod plötsligt halva styrelsen av representanter från hiphopkulturen. Slitna väggar, som fått stryk av nitar och kängor, har målats med graffiti och när du kliver innanför entrédörren stirrar en fullklistrad vägg med affischer, flyers och bandklotter på ena sidan hallgången över på framtidens nyrenoverade yta på den andra.
– Under en lång tid har det känts som att det inte har hänt någonting i stan och jag tror att alla människor behöver någonting, då blir man kreativ och vill skapa tillsammans för att det ska finnas mer energi i staden, säger Axana Uusitalo.
Hon är en av de som nyligt tagit plats i styrelsen och hittade till "huset" genom dansen, nu ser hon fram emot spelningar, studiecirklar och möten i en jämställd miljö.
– Vi vill att olika kulturer ska mötas och genom det växer man, det är lite av syftet med det här huset överhuvudtaget.
En del av undergroundkulturen har fått ett namn – Dundergrund – som samlat ihop ett 20-tal hiphoppare för att på egen hand arrangera och dela med sig av erfarenheter. André Hansson, en av initiativtagarna och styrelsemedlem i FG7, har styrt upp spelningar sedan förra året.
– Det är inte alltid så mycket vi behöver göra som arrangörer. Potion Gang hörde av sig och sa att de släppte EP, då passade vi på att slänga ihop en kväll. När det finns en anledning att festa gör vi det, berättar han.
Ofta reklamförs kvällarna bara genom att sprida ordet på stan, med tiden har antalet munnar som spridet budskapet blivit fler. "Över all förväntan", konstaterar Hansson.
– Alla vill att det ska bli så bra som möjligt, det är lite coolt med den här solidariteten som du kan känna smaken av vid kvällarna vi har dragit ihop.
FG7:s nya ordförande Mark Lainio har tidigare varit aktiv i Exiled dance crew men hittade till Lövskatan via musiken och möjligheten att framföra hiphop live. Nu sitter han med en termos i handen och en glänsande bullängd på bordet i lokalerna som blivit ett andra hem för honom och en blivande skola för andra.
Tack vare arrangörer och inspiratörer har det tidigare punkhuset blivit hiphoppens vagga. En plats för laglig grafitti och scendebuter, där förstagångsbesökare trängts med veteraner och punkare med hiphoppare och raggare.
– Potion Gang är slutprodukten när de släppte EP – och de har blivit inspirerade av ”Humme” som i sin tur fick sin känsla och tanke för flera år sedan. Under flera år har det byggts upp någonting som vi är måna om att bevara och fortsätta lägga grunden till – vi vill bara se kedjereaktionen fortsätta, säger Lainio.
.
Smeknamnet "Humme" kommer från "Humlan" som kommer från Humlevägen i Rutvik där Christoffer Andersson Sundgren växte upp. Efter att ha gått på folkhögskolan Spinneriet i Malmö, med Promoe, Cleo och Ayla Shatz som mentorer, fann han inspiration i att föra vidare facklan norrut.
Då han sett talanger utan scen och sammanhang rinna ut i sanden fick han en vision om vad han ville göra i sin egen stad och anses nu av många vara den enskilt viktigaste personen inom Luleås hiphop.
– Sedan dess har jag aldrig kollat tillbaka. För två år sedan visste jag inte ens vilka "Puck" (Cha-Em) och Shanti (Milagro) var, men sedan har allt fallit på plats. Alla vill någonting men var på olika hörn och nu har vi börjat komma ihop och kan använda oss av varandra, säger "Humme".
För två år sedan flyttade han in och skapade en egen studio på Föreningsgatan 7, bara meter ifrån ytan som fylls av publiksamlingar under kvällarna. Genom att erbjuda studiecirklar och studiotid vill 25-åringen bygga upp hiphopscenen innan han själv tar plats på den.
– Det är nio småsyskon hemma hos min morsa och hon äter alltid sist, hon ser till att alla andra äter först. Det är samma för mig – jag kanske inte får äta på tre-fyra månader men då vet jag att bollen är i rullning. Då är det mycket roligare att reppa Luleå när jag väl göra mina egna grejer, säger han.
Undergroundrapparen har valt att lägga sin egen karriär åt sidan för att göra Luleå till en plats du inte behöver flytta från ("dra en Zacke") för att lyckas inom musiken.
– Luleå ska vara något att sätta på kartan, inte bara för att en eller två rappare kommer härifrån utan för att det är kul att v-a-r-a här. Luleå är fett – ingen ska behöva dra härifrån för att få det att hända – om alla går ihop går det. Men det kommer vara skittråkigt ett tag.
Med sig i studion har han producenten "Jauza", Josef Sandling, som tillsammans med Andersson Sundgren också arrangerat, dragit kablar, fixat ljud, roddat ljus, styrt rökmaskin ...
– Drömmen är att slippa allt springande där du står med hundra spänn intjänade i slutändan – sedan är det du som ska städa (skratt). Men på något sätt är jag villig att offra min kväll för att det ska bli något för de andra, säger han.
Under namnet Squarebay nation har eldsjälarna legat bakom många av hiphoparrangemangen och nätverken som ger ringar på vattnet.
– Bollen börjar sättas i rullning, sakta sakta. Grupper börjar göra sina egna grejer i stället för att en stor arrangör tar över och gör sin grej, säger Sandling.
"Humlan", som flyttade till Umeå under våren, packade snabbt ner prylarna och kom tillbaka till stan – han känner att han behöver Luleå mycket som hiphoppen behöver honom.
– Det kommer bli så jävla fett när det kommer igång. Det bubblar och man väntar bara på att det ska koka, då lägger man i pastan och sedan kommer resten. Vattnet håller på att börja koka och jag är fett hungrig alltså.
.
För Sucre har det kokat länge. I hennes politiska texter tar hon gärna upp tankar kring samhället och reflekterar kring livet i Norrbotten.
Trots att alla är överens om att någonting är på väg att hända inom hiphoppen känner sig Estephany Burbano fortfarande ensam – efter 15 år i Luleå. Precis som när hon inspirerades av 50 cent och Nelly på Björkskataskolan.
– Många gav mig bra respons men jag kände mig väldigt ensam, jag var den enda tjejen som höll på med musik. Det är inte det att folk inte är snälla men jag känner att det inte finns plats för tjejer inom musiken. Det har varit väldigt svårt att visa vad man kan, allt jag har gjort har jag alltid gjort själv, säger hon.
Den Colombia-födda rapparen är i dag 30 år och började på allvar för 3 år sedan efter att ha bott i Härnösand under studietiden.
– Jag känner mig stolt över vad jag har gjort men det är tråkigt att det har tagit 15 år för mig att äntligen släppa några låtar på Spotify. Det finns inte mycket hjälp för tjejer, vi får stå åt sidan, säger Burbano som tagit plats i styrelsen för Föreningsgatan 7 under våren.
– Det här huset är skitbra, min tanke med det är att starta cirklar för tjejer och finnas där för ungdomar som kan få den där hjälpen som jag aldrig fick.
I låten "Tell a vision" rappar hon om hur bristen på aktiviteter gjort att många börjat med droger i Luleå ("hur kan det finnas i det här paradiset?"). Själv har hon mått dåligt under perioder och använt musiken som medicin.
– Det är en del av min vardag och det kan vara väldigt kämpigt, jag skriver hela tiden och jag har inte släppt alla texter. Men det hjälper mig jättemycket att bli välmående och jag vet att det finns många där ute med psykiska sjukdomar. Jag tror att musiken kan hjälpa mycket, säger hon.
Nu vill hon tacka sin hemstad genom att skapa egen musik och inspirera ungdomar att följa efter.
– Jag vill att nästa generation ska ta hiphoppen och det här huset för att göra grymma saker. Folk ska inte behöva flytta härifrån – det här är ett paradis. Jag älskar Luleå och möjligheten Luleå har gett mig.