Liv Shange Moyo har helt lämnat Socialistiskt alternativ.
För en vecka sedan meddelade Socialistiskt alternativs gruppledare Liv Shange Moyo att hon lämnar alla sina politiska uppdrag – och sitt parti. Detta efter en tämligen uppslitande historia i partiets internationella liv. Frågor om eventuella övergrepp och hur de hanteras blir inte sällan infekterade historier. Det gäller särskilt när de flesta är överens om att fel har begåtts men när de flesta samtidigt vill vända blad och gå vidare.
Shange Moyo anser att partiet har agerat fel både i sak och mot henne och väljer att lämna. Hennes fullmäktigekollega Jonas Brännberg anser att partiet har agerat riktigt och stannar kvar. Han säger till Kuriren att han tycker att avhoppet är tråkigt och Shange Moyo "varit med och gjort mycket bra under tiden hon har varit engagerad". Det är inte utan att motsättningen kring ärendet som fått Shange Moyo att lämna lyser igenom något i det inte helt glödande omdömet.
Socialistiskt alternativ är ett intressant inslag i Luleås politiska liv. Det går att påstå att marxistiskt trotskistiska partiet inte betyder så mycket. Att det är ett onödigt rödgrönt ytterkantsparti utan påtagligt inflytande. Men det tillför ändå något. I stället för att uppvisa den dogmatism som ibland kännetecknar liknande partier har Brännberg och Shange Moyo åtminstone gett sken av att vara rimligt pragmatiska. De utvärderar varje fall och tar ställning utifrån vad de tycker är rätt.
Jonas Brännberg är åter gruppledare för Socialistiskt alternativ i fullmäktige.
Förvånansvärt ofta har de också landat i samma ställningstagande som borgerliga partier och även Kurirens ledarsida. Nu ska man inte överdriva hur ofta detta har inträffat. SAV och ledarsidan drar verkligen inte jämnt på det stora hela. Men det händer, och kanske oftare än man kunde tro.
Shange Moyos avhopp innebär onekligen ett avbräck för partiet. Brännberg är tveklöst en duktig politiker och retoriker men kan ge ett lite fyrkantigt intryck. Shange Moyo har varit en bra frontfigur för partiet och gett det en något mänskligare, varmare framtoning. Hon blir svår att ersätta.
Det andra skiftet kom i torsdags när Sverigedemokraternas fullmäktigegrupp samlades. När mötet inleddes hette gruppledaren Ingrid Vesterlund och när mötet var över hette gruppledaren Dexter Krokstedt. Det rådde enighet i fullmäktigegruppen om att låta Krokstedt ta över rollen. Det är inte att undra på.
Sverigedemokraterna må vara en maktfaktor i den nationella politiken. Men i Luleå har partiet alltid varit något av ett skämt. Det har inte gått att ta partiet på allvar. Det är förstås ett problem för SD självt, men också för de borgerliga partierna. Socialdemokraternas starka ställning i Luleå innebär med nödvändighet att ett maktskifte är beroende av SD:s medverkan. Och så länge partiet på goda grunder betraktas som ett oseriöst hej-kom-och-hjälp-mig-parti går det inte att få till något samarbete av något slag.
Ledarsidan skrev redan i våras när Krokstedt valdes till vice ordförande i lokalföreningen och Jonas Funck valdes till ordförande att det var början på en professionalisering av SD Luleå. Det vi ser nu är en logisk fortsättning av den processen. Det nya ledarskapets viktigaste uppgift framöver är att bygga ett politiskt förtroende för partiet. De andra partierna måste inte vara överens med SD, men de måste känna att partiet är seriöst och stabilt. Det är en utmaning för de unga studenter som nu leder partiet.
Ingrid Vesterlund utmanades framgångsrikt om rollen som gruppledare och har nu lämnat partiet.
Ingrid Vesterlund har å sin sida meddelat att hon lämnar partiet men inte sina uppdrag. "Jag sitter kvar så länge jag känner att jag kan göra något meningsfullt", säger hon till NSD. Vad det skulle innebära mer konkret är inte helt uppenbart. Politiska vildar har allmänt svårt att uträtta någonting alls annat än sitta av tiden och få betalt. Det ska bli intressant att följa Vesterlunds närvaro under resten av mandatperioden.
Att sitta kvar efter att man har lämnat sitt parti är ett oskick i ett politiskt system som är så tydligt orienterat kring partierna. Det är få ledamöter som har ett så starkt personligt stöd att det alls kan vara i närheten av motiverat. Ingenting tyder på att Vesterlund skulle tillhöra den kategorin.
Vesterlunds politiska framtid är förmodligen begränsad till den här mandatperioden. Få partier är intresserade av före detta sverigedemokrater och finns inget stöd för något ytterligare parti på den kanten i Luleå. Då är Shange Moyos framtid mer intressant. Hon må vara klar med partiet men inte politiken. Partisplittringar är ju heller inte något nytt på vänsterkanten. Det blir spännande att följa.