1,8 miljoner kronor. Så mycket lägger Luleå kommun på att köpa in julkonserten Strålande jul som också ska sändas i TV4. Förhoppningen är att man på så vis ska visa upp Luleås prakt på glimrande skärmar i alla Guds hus. Och eftersom tekniken för differentiering saknas kommer programmet givetvis att visas även i sekulära hem.
Kritiken lät inte vänta på sig. Bland annat Liberalerna och Socialistiskt alternativ ansåg att man nu hamnat lite väl långt utanför det kommunala kärnområdet och kanske skulle göra bättre i att lägga pengarna på välfärden. En förståelig inställning på många sätt.
I grund och botten finns här två separata frågor. Den ena handlar om kommunen alls ska ägna sig åt den här sortens marknadsföring och om den i så fall är ändamålsenlig. Det finns ett behov av ett varumärkesarbete för Luleås del. Många ska attraheras att flytta hit och stanna här. Sedan lång tid tillbaka har man sålt in såväl Luleå som Norrbotten som enbart ett exotiskt naturfenomen, vilket inte hjälper nu.
Hundspannsturerna säljer in sig själva, men insikten om att livet i Luleå är lika urbant som någon annanstans behöver spridas. Luleå är en plats där nyexade arkitekter dricker köpkaffe på väg till jobbet, där unga karriärkvinnor dricker after work på en takterass med magnifik utsikt. Den bilden är dock inte särskild välspridd. I stället betraktas Luleå ofta snarare som något slags landsbygd, vilket ju inte stämmer.
Kommer Strålande jul att bättre på den allmänna bilden av Luleå? Kommer attityden till staden hos inte minst kvinnor att förbättras av konserten? Det är tveksamt. Men nog kan den bidra till att sprida en mysig bild av staden till resten av landet. Men är det tillräckligt?
Av de 1,8 miljonerna är hälften tänkt att finansieras med biljett- och sponsorintäkter. Resten ska kommunen stå för mer direkt. Det är värt att påminna sig om att vi befinner oss mitt i ett ekonomiskt mycket ansträngt läge. Hårda prioriteringar kommer att behöva göras kommande år.
Satsningen innebär att man behöver ställa sig frågan om S och kommunstyrelseordföranden Carina Sammeli klarar av att göra dessa hårda prioriteringar. Kommunen kommer att behöva rätta mun efter matsäcken och ju förr den insikten infinner sig, desto bättre är det. Det vore önskvärt att se en vilja att hålla hårt i slantarna, och inte bara en evig längtan till ljus och frid.