Musik
Norrbotten Big Band under Joakim Milder möter sångerskan/huskompositören Genevieve Artadi
Kulturens Hus, Lilla scen lördag 23 november
När jag kikar i mitt anteckningsblock ser jag spridda noteringar med idel frågetecken: Funk med en twist Bossa Nova? Indie electronics? Fusion med tydliga stänk av Rythm & Blues? Och jag kan äta upp en G-klav på att jag hörde klangliga ekon från The Cannonball Adderley Quintet. Men varför etikettera musiken? Det var omruskande, bitvis bländande och låtarna bjöd på överraskningar i musikaliskt komplexa gestaltningar. Och den alltid lika sympatiske Joakim Milder letade febrilt efter lovord och måleriska superlativer.
Det märktes inte minst i alla solon där Håkan Broström på sopransax, Robert Nordmark på tenor, Michal Tomaszczyk, trombon, Jacek Onuszkiewicz på trumpet – för att nu nämna några. Spelhumöret, nej, spellustan var på topp och jag kan inte tänka mig annat än att det berodde på stimulansen i detta möte med ett för bandet nytt material, nya tonbilder.
I kvällens inledande nummer ”I Know” excellerade Dan Johansson på det ovanliga instrumentet trumpetsynt. Det lät som en omfångsrik altsax men trakteras som en trumpet och Dan lät instrumentet både kvillra och skrika i falsett, njutbart i vilket fall och mot detta ställdes bandets olika sektioner i närmast brutalvresiga motinlägg. Och över det hela sjöng Genevieve Artadi i melodiska slingor i något som stundtals var rena bel canto.
I ”Something else” var det Robert Nordmark som hade ett fint utmejslat solo och där trumpet- och trombonsektionen ”battlade” där trombonerna lyckades med närmast gutturala stötar avsluta stycket – mycket raffinerat. Överhuvudtaget hade de sammanlagt 14 numren intressanta ingångar och raffinerade avrundningar – ibland så delikata att publiken började applådera för tidigt vilket maestro Milder, milt leende, förlät oss.
Efter paus gästades bandet av gitarristen Pedro Martins – en ekvilibrist i ett nära och livgivande samspel med basisten Petter Olofsson. Och på trummor Robert Cole i ett solo som jag blev svettig av bara av att lyssna till. Stormande applåder.
Det blev en minnesvärd afton – bitvis lite brötigt, allt satt inte exakt – men fullt av musikantisk glädje och som en dynamo låg hela tiden Sebastian Ågren med ett drivande, intressant trumspel.