Magnus Ekelund är förstås inte okänd för regelbundna läsare av Kurirens nöjessida. Men han är alltså inte bara recensent och krönikör, framförallt är han ju artist, och om det skriver han inte så mycket om här. Av naturliga skäl. Men den aspekten gör honom ju bara ännu mer intressant.
Jag bad honom därför berätta rätt upp och ned om inspelningen av nya skivan Svart Flagg, som recenseras här..
- Jag tyckte att vi skrev och spelade in allting i ett rasande tempo, men när jag ser tillbaka på det så märker jag att det faktiskt tog rätt så lång tid. Det har varit en noggrann process i den bemärkelsen att ingenting lämnats åt slumpen. Även om vi i bland gått till studion med endast ett embryo, så har det i slutänden blivit till det här speciella soundet som jag tycker att Svart flagg faktiskt har.
- Utan er
- Började jag skriva på en promenad i typ 30 minusgrader. Det var i julas hemma i Jokkmokk, efter att jag hade varit hemlös i ett halvår och bott på soffor i Stockholm och Luleå hemma hos kompisar och släktingar. Jag var bakfull och då kan
ibland hjärnan koppla på ett sätt som den annars inte skulle göra. Det kan bli intressant, rent kreativt.
- Teenage Dream
- Jag hade länge en oförlöst idé om att göra en Aphrodite’s Child-aktig 60-talsballad, men det blev aldrig riktigt bra. Det var först när Joakim (Brännwall, gitarr) lade sin prägel på refrängmelodin som det blev så där önskvärt romantiskt klingande. Jag ville blanda in engelska ord eftersom att jag just förstått att man fick göra så. Att man själv sätter och bryter reglerna i sitt eget textförfattande. Jag gillar referensen till den ungerska självmordslåten Gloomy Sunday, just för att det blir en sådan kontrast till det annars så lättsamt somriga i min låt.
- Din jobbigaste vän
- Jag hade nyss, efter typ två års pusslande, kommit på en ny slags ljudbild, som blev grund för hela skivan. I stället för gitarrer och desperadosång är det technosyntar och en återhållsamhet i rösten som bär upp låten. Det var en av de första låtarna vi spelade in, så det kändes väldigt roligt att göra, faktiskt. Jag brukar inte tycka att det är så roligt att vara i studion, men att liksom kunna använda studions alla hjälpmedel till att få det att låta magiskt var kul. Orka tänka på att det ska funka live, liksom. Att ha sådana ideal, att lägga prestigen i det, kan dra åt helvete. Känslan som greppar tag i lyssnaren ska alltid vara viktigast.
- Norrbotten
- Den är en antihymn till det rådande mansidealet här uppe. Att man aldrig har uppmuntrats att uttrycka sig känslomässigt. Det är viktigt att komma ihåg att man som kille inte vill vara låst. Man vill kunna uttrycka sig, men det har aldrig funnits någon tradition av det. Raderna "Norrbotten är kyla, men här blir jag kvar" personifierar att man köpt läget. Även om man vill in i värmen. Musiken är skriven som en vink till Luleås proggrörelse, som var väldigt stor på 1970-talet.
- Christian
- Christian är väl den låten som påminner mest om Elmo. Ackordsföljden och ljudet är väldigt Phil Spector. Typ Wall of sound fast blandat med lite Park Hotell-referenser, låten handlar alltså om deras sångare.
- Stállu
- En referens till mitt samiska arv och ambivalensen som uppstår när man i stället är uppvuxen enligt svensk tradition. Att stå med en fot i varje värld. Stállu är ett slags människoätande troll och kommer från den samiska mytologin. I min låt representerar han det norrbottniska vemodet som aldrig tycks lämna en, var man än befinner sig.
- Ingen signal
- Är en pendang till MGMT:s låt It’s Working. Det är min hyllning till dem. Men min text är något helt annat än deras abstrakta knarksnurr. Låten handlar om att åldras och vad det egentligen innebär. Den har en väldigt religiös klang. En medvetet predikande ton som sakta men säkert smyger sig in och drabbar en som lyssnar. Jakob (Westerlund, trummor) hade en väldigt jobbig dag i studion på grund av det statiska och höga tempot på trummorna.
- Två hjärtan
- Var som ett experiment att spela in. Erik (Zettervall, producent) tog i stenhårt med produktionen. Jag var inte med i studion när Joakim och Jakob lade instrumenten. Sedan när jag kom dit för att lyssna visade det sig att de hade stått och slagit på ett plåttak inne i studion för att få till rätt slags explosioner i ljudbilden.