Vår innerligt älskade Eilert Wanhatalo, Kiruna, avled den 14 maj efter en kortare tids sjukdom 90 år gammal. Eilert var född och uppvuxen i Kiruna och var yngst av barnaskaran på sex, fem bröder och en syster. Han fick tidigt börja arbeta som varubud på bland annat Konsum från klass 4-8 på matraster och efter skolans slut för att få pengar till kläder och skor, eftersom föräldrarna inte hade så gott om pengar på den tiden.
Eilert arbetade totalt 33 år åt LKAB innan han blev friherre för 39 år sedan.
Han träffade sin hustru Théa 1954 och de bosatte sig på Eilerts familjegård och köpte senare en del av tomten och byggde sitt hus där 1968.
Tillsammans fick de dottern Rose-Marie. Det blev då tre barnbarn och senare även fyra barnbarnsbarn. De hann vara gifta i 59 år innan Théa gick bort 2015 efter en lång tids sjukdom. Medans Théa levde gjorde de under årens lopp många och långa resor runt om i världen. Förutom intresset för resor och att se nya och spännande platser tillbringades mycket tid i fritidshuset vid Lainioälven. De älskade att dansa och tog sig alltid en svängom när tillfälle gavs, han var en hejare på baka och laga mat som var ett av hans intressen och hade alltid något hemlagat och hembakat att bjuda på när man kom på besök.
Trots att jag, hans dotter, och hans barnbarn önskade att han skulle flytta ner till kusten, där vi alla är bosatta när hans älskade Théa gick bort för sju år sedan, ville han vara sitt Kiruna trogen till livets slut.
”Moffa Jinko” som barnbarnen och barnbarnsbarnen kallade honom var innerligt älskad av dem alla, han glömde aldrig bort någons bemärkelsedag och i hans stora varma hjärta fanns det alltid plats för alla och envar, vad det än månde vara.
En pappa, svärfar, morfar och gammelmorfar som alltid har funnits för oss alla, alltid med sång och ett leende och aldrig ett nej. Jag saknar innerligt min älskade far, saknar våra dagliga kvällssamtal om hur dagen hade varit för oss båda. Men en stor tröst i all sorg är att han nu återförenats med sin livslånga kärlek min mor Théa.
Vi minns honom med glädje och hör honom fortfarande nynna favoritlåten Väskustens vals. Vem vet, de kanske tar sig en svängom där på ”andra sidan”.
Saknaden är stor men kärleken oändlig ...