Det är ingen puttrig ståuppshow. Det är folkbildning. Med svärta i blicken naglar Mia Skäringer fast oss. Ett äldre par äter popcorn och skrikskrattar. Jublet avbryts med en varning om att Skäringer kan komma att framstå som glädjedödare. Sen följer den oredigerade verkligheten.
Garvet mattas av. Fastnar i halsen och lämnar plats för gråt. Jag ryser av äckel när hon talar om Svenska Manliga Genier som fått avsnitt om övergrepp strukna ur sina självbiografier, medan åtskilliga kvinnor som utsatts för mäns våld aldrig blir av med minnen av fel händer på fel ställen och uppvaknanden ur medvetslöshet med värkande underliv.
Den som tror att Metoo-hösten, som synliggjorde omfattningen av sexuella kränkningar och övergrepp, inte lett till någonting är så fel ute. Arbetsgivare har varit tvungna att stångas med handlingsplaner och nolltolerans. Kvinnor biter inte längre ihop. Vi protesterar. Med kraft. Skäringers föreställning är ett bevis. Likaså att jag nyligen inte ryggade för att ta en strid med en man med status och makt. Det som startade med upprop efter upprop har lett till att kvinnor inte viker från varandras sida.
Nu ger jag mig ut på tunn is, men utifrån vad jag ser och hör, eller snarare inte hör, tror jag norrbottningars röster behöver öka i antal och volym, i samhällsdebatten och fikarumsdiskussioner. Ju mindre lågmälda vi är, desto fortare uppnår vi förändring.
Jag dristar mig till att ta mig själv som exempel. Förr i tiden såg jag mig som en ”pojkflicka”. Framhöll att jag trivdes bättre med grabbar. Att det skulle vara mer komplicerat att umgås med tjejer. Tack och lov upphör människor aldrig att förändras. Jag flyttade, växte upp, gick på några smällar, födde barn, blev mer medveten om hur samhället ser ut. Hur jag tystnat när män talat och oreflekterat låtit dem ta utrymme på bekostnad av andra. Att jag blundat när kvinnor behövt stöd. Vad handlade det om? Konkurrens? Människor i små och mellanstora samhällen konkurrerar om attraktiva karriärkliv, sociala hierarkier och potentiella partners. Så meningslöst. Vi får inte stopp på brott och missförhållanden som drabbar kvinnor om vi inte går samman och håller ihop, såsom män gjort i alla tider.
Kvinnojourer, tjejjourer och andra organisationer i Norrbotten sliter som djur och gör viktiga samhällsinsatser. De behöver backning av oss alla. Jag känner många ursmarta, skarpa, omvärldsmedvetna personer, men fler måste öppet ta ställning i jämställdhetsfrågor och feminism. Kvinnors tillvaro i norr, eller mäns för den delen, är inte friktionsfri. Länet är inte förskonat från prostitution, härskartekniker och mäns våld mot kvinnor. Fler behöver kliva upp på barrikaderna, bli besvärliga, högljudda och ifrågasätta allt ifrån uttalanden och positioner, till strukturer och sunkig jargong. Det handlar inte om att gå emot, utan att hålla ihop.
Det finns risk att de som verkligen behöver se föreställningen missar den. I höst kommer Skäringer till Luleå. Gå dit. Ta med dig någon som tillhör kategorin tvivlare. Den som tvivlar på kvinnors utsatthet, som tror vi kan luta oss tillbaka för att vi bor i ett av världens mest jämställda länder. Ta med dig hen som tror att feminism handlar om urskillningslöst manshat. Föreställningens budskap ingår i allmänbildningen. Det kommer att talas om det, och denna vår samtid där såväl mans- som kvinnorollen är under kraftfull förändring. Tåget har lämnat perrongen och går inte att hejda. Åk med!
Fler nyhetskrönikor av Anna Stenberg:
LÄS MER: Ett osminkat domedagsbesked
LÄS MER: Det kom ett flirtigt friarbrev från Luleå