Nyligen kom nya chockbesked från FN:s klimatpanel – vi har tio år på oss att vända skutan. Jag vaknade till pushnotisen. Ett osminkat domedagsbesked i kvällstidningskostym.
Mayday!
Sen blev det tyst. Ingen säger att de säljer bilen, lägger ner all idiotshopping eller slutar äta kött. En flög till LA och vidare till Las Vegas och tillbaka till LA innan han for hem till Luleå igen. Några andra tog barnen till Grancan på höstlovet, flög hem med ungarna, drog till Miami och vidare till Mexiko och jag vet inte om resrutten ens stannade där. I kommentarerna under poolbilderna på Instagram hoppas jag någon ska ifrågasätta om det där verkligen är så smart, eftersom vi går ett helvete till mötes om vi fortsätter som om inget hade hänt. Hittar bara hejarop, hjärtemojis och lyckönskningar om en härlig semester.
Varför pratar du inte om elefanten i rummet?
Och så hon, en bekant, som laddat upp med godis för att orka vara först till kvarn natten då alla feta Black Friday-erbjudanden och rabattkoder aktiveras. Ingen frågar om hon, i det berg av kartonger som bärs hem till dörren, någonsin reflekterar över sina konsumtionsmönster, vilka konsekvenser de får och om hon verkligen behöver 170 Muminmuggar som kanske kan bli värda fett med stålar i framtiden.
Vad gör du för att bromsa det skenande tåg vi sitter på?
Snart kommer vi att ha tippat över gränsen där inget går att göra för att bromsa utvecklingen. Regnskogar blir till savanner, skyfall, översvämningar, utrotade djurarter, torka, svält, skogsbränder och en meters jävla höjning av havsnivån. Till slut - kollaps.
Skiter du i det?
”Nämen vi vill ju bara åka till Thailand en gång per år. Det är varmt och billigt och januari är kall och eländig. Gärna Paris på våren, innan isen gått i Norrbotten. Teneriffa på höstlovet. Behagligt klimat, svensk sommar. Kött är viktigt. Man behöver protein. Oxfilén från Brasilien är faktiskt mör och fin och vi äter den bara på helger. Det är ju Kina, de tunga industrierna och dumskallen Trump som måste skärpa sig. Mötena jag flyger till i Stockholm varje vecka är dödsviktiga. Vi sopsorterar ju hemma och jag beställer faktiskt inte attiraljer från Wish lika ofta, men nu villhöver jag den där festliga toaborsten med Putinhuvud.”
Det går att skönja en strimma ljus: Årets julklapp är ett återvunnet plagg. Om mänskligheten ska försöka behålla någon sorts trovärdighet är det nu vi chockar samhället med att inte tillskriva julhandeln nya, sjuka rekord. Revolt, någon?
Mitt motto har alltid varit ”skitsamma, det löser sig” i fråga om allt från missade flyg till obetalda räkningar. Jag har svart bälte i att skjuta upp saker tills imorgon. Sen kom pushnotisen som sa att det här nog inte alls kommer att lösa sig.
Om du tänker låtsas som ingenting, vill fortsätta checka in på världens alla flygplatser och dela det på Facebook. Om det är allas vår rättighet att resa, resa, resa, köpa, köpa, köpa och välja billiga, besprutade fulbananer. Om jag fått allt om bakfoten – snälla, ring mig! Då drar jag på mig skygglapparna, kör 100 procent happy-go-lucky och bokar bums en långresa till Mexiko. Det är kallt i januari. Jag längtar ut i världen och Cozumel ser vackert ut. Skitsamma, kanske snippar jag förbi Costa Rica och lär mig surfa också.
Snälla, väck mig i så fall och säg att det inte var på riktigt.