Den här krönikan handlar i stället om människor. Till exempel om Niklas Nordström. Så heter en 50-årig man med rötterna i Norrbotten, boende i Luleå. Han är mörkhårig, gängligt byggd, bär glasögon, verkar väldigt kär i sin flickvän, är pappa till vuxna barn och gillar enligt egen utsago att baka. Det är det lilla jag vet om honom som person.
Eftersom han är människa har han även ett känsloliv. Utan att känna Niklas Nordström vågar jag påstå att han är glad och vrålpeppad ibland. Andra dagar är han grinig, genomtrött eller jätteledsen. Människors känslopaletter är utrustade med ungefär samma nyanser, trots att våra skal och erfarenheter ser helt olika ut.
Nordström är folkvald politiker och arbetar som socialdemokratiskt kommunalråd i Luleå. Den senaste tiden har jag reagerat på hatet människan i det här exemplet får utstå. Offentlig galla som spys i sociala medier och tidningarnas kommentarsfält, inte över det jobb han utför, utan över honom som person.
Mina barn tillrättavisar mig strängt när fula ord hoppar ur min mun. Om jag säger att ”maten var skitgod” naglar femåringen fast mig med allvarsam blick och påpekar att man inte får säga skit, det är ett svärord.
Samtidigt sitter vuxna människor inloggade på nätet och skriver bland annat följande om Niklas Nordström: ”Idiot som borde få en spark i arslet”, ”hoppas han blir minister så Luleå blir av med honom”, ”nu kanske vi slipper idioten från Luleå”, ”äcklig narcissist med grandios självbild”, ”har fel i huvudet och borde vara berättigad färdtjänst”, ”gottegris”, ”rövkuk of Norrland”, ”flintskallig och obildad kille”.
På uppdrag av Sveriges kommuner och landsting gjorde Totalförsvarets forskningsinstitut en undersökning om hur förtroendevalda omnämns i digitala miljöer. 20 procent av alla kommentarer som rör en kommunstyrelseordförande innehöll hat, hot och kränkningar.
Kvinnliga kommunpolitiker, som utöver all annan dynga även tvingas utstå sexism, är utsatta för fler kränkande kommentarer än män. Tyvärr inte förvånande, men avgrundssorgligt.
Därför ska jag erkänna att det känns lite skevt att lyfta en man som exempel, men jag undrar verkligen hur Niklas Nordström, människan som är ett av två kommunalråd i Luleå, mår vid arbetsdagens slut.
Det skattemedelsfinansierade arbete som bedrivs ska granskas, kritiseras och ifrågasättas. Förtroendevalda får dessutom stå ut med att bli illa omtyckta, det kommer med jobbet, men personangrepp och rena elakheter ingår mig veterligen inte i en enda arbetsbeskrivning.
Hoppas du som skriver hatiska ord om andra på nätet aldrig vistas i närheten av barn. De tar så småningom över allt som vi har fullt sjå med att rasera och behöver inga sopiga förebilder fulla av aggressivitet.
Nästa gång känslan av att vilja skada och angripa en medmänniska sköljer över dig – byt kanal, scrolla vidare, andas i fyrkant, ring en vän eller håll käften, om vitglödgat ursinne är det enda som kommer ur den. Använd ilskan som drivkraft att bidra till konstruktiv förändring och värnandet av demokratin. Engagera dig politiskt.
Att sitta hemma i soffan i halvfyllan och sprida ditt hat på Facebook kommer inte att leda till något annat än din egen hjärtinfarkt och ett samhällsklimat ingen av oss mår bra av att leva i.