Något måste göras innan fler jobbar ihjäl sig.
Hundratals personer dör varje år, som en konsekvens av arbetsrelaterad stress. Hög belastning, otydliga krav, ständig förändring och bristande kontroll skickar en efter en in i väggen. I värsta fall ner i graven. Hur kan det få vara så?
Experter säger att vi kan klara pressen om återhämtningen är tillräcklig. Helheten är relevant, men jag blir förbannad på att så stor del av ansvarsbördan läggs på oss som anställda och individer. ”Hur har du det hemma?”, frågar chefer med huvudet på sned och tycks vilja få det att framstå som att sömnstörningar och spänningshuvudvärk i första hand framkallas av att vi springer som tättingar för att barnen inte ska behöva vara sist på förskolan. Som om det vore primärt och uteslutande äktenskapskriser eller skjuts till träningar som gör oss sjuka av stress. Att organisationen är slimmad erkänner ingen. Det ger signaler om att det är upp till var och en att anpassa resten av livet utifrån att vi ska orka nästan dräpa oss på våra arbetsplatser.
När jag var nyutbildad journalist och typ 25 satt jag ofta, fylld av lust, kvar på nedsläckt redaktion och gratisjobbade när arbetskamraterna gick hem. Äldre kollegor sa: ”sänk ambitionerna, Anna!”. Med stigande ålder, vishet och cynism förstod jag vartefter att det där med att ingen kommer att tacka en för att man nästan jobbar sönder sig, är sant. Ändå fick jag häromdagen höra, för hundrade gången, att jag kan ”sänka mina ambitioner”, när jag uttryckte att arbetssituationen är pressad. Det är som att säga åt mig att jag ska göra mitt jobb lite mindre bra. Jag kanske kan sluta vässa rubriker till perfektion. Men sjuksköterskor och förskollärare, vad händer när de sänker ribban och slutar brinna för sina uppgifter?
Kvinnor i 40-årsåldern ligger i riskzonen. Jag har emellanåt kört chicken race med den berömda väggen. När det efter en intensiv period av heltidskneg stack i händerna och jag var arg jämt visste jag att jag låg och pressade på gränsen till vad som är farligt. Jag jobbar dessutom skift. Ibland ringer klockan 01.45. Två ganska små barn på det. Ekvationen går inte ihop. Jag vill räcka till. Därför gick jag ner i tid. Jag kan krympa schemat men inte ambitionerna. Att kväva yrkesstolthet och passion kan också knäcka människor. Sällan har jag mått sämre, än på ett jobb där jag inte kunde prestera.
Hur vi än vänder oss har vi arslet bak och återhämtningen är livsviktig. En sömnforskare sa att mindre än åtta timmar per natt leder till dödliga sjukdomar. Sömnsnubbens trovärdighet minskar av att han är man och inte har några barn, men ändå. Jag tränar på att sova mer, och fick en uppenbarelse när jag påmindes om sömnens läkande kraft. Två kvällar har jag somnat när jag nattat ungar och vaknat tio timmar senare. Ett halleluja moment. Psyket blir som ett nybonat salsgolv, en spinnande kattunge, vattenyta utan krusning. Inre brus tystnar och pannan slätas ut. Sömnen kan vara en livlina för oss alla, för att orka ta itu med dåligt ledarskap, mager bemanning, övertidsberg och arbetsuppgifter som läggs på utan att någon tas bort.
Chefer – svälj era trötta jag-hör-vad-du-säger-floskler, och inse dessutom värdet av att låta anställda jobba hemifrån i yrken där det är möjligt. Ge människor rimliga förutsättningar att orka göra sitt bästa. Det har alla att vinna på. Sen kan vi prata om att eventuellt jobba till 75. Om vi lever då.
Läs fler krönikor av Anna Stenberg:
Krönika: Det kom ett flirtigt friarbrev från Luleå
Krönika: Hur mår Nordström vid arbetsdagens slut?