Om du någon gång behöver söka upp Ove Ylitalo utanför hans arbete som servicetekniker på Luleå Energi är garaget i Gammelstad rätt plats att börja leta.
Där har han tillbringat åtskilliga timmar med att renovera gamla bilmodeller eller motorcyklar.
Han säger eftertänksamt att "nog tillverkas det ganska fina bilar i dag", men han tycker mer om bilmodeller som går att förstå utan datorer och som går att montera ned i molekyler för att sedan byggas upp igen.
– Jag njuter när jag får vara i garaget. Tiden går alltid fort. I början var jag mest intresserad av amerikanska bilar. Jag har byggt både en Chevrolet Bel Air och Cadillac coupe de Ville, men på senare år har jag blivit allt mer intresserad av europeiska sportbilar, säger 62-åringen.
Läs fler motorreportage: Det våras för vrålåket
Efter det andra världskriget fick den tyske fabrikören Wilhelm Karmann en idé som han inte kunde släppa.
1950 byggdes redan flera olika bilmodeller i familjens fabrik i Osnabrück, bland annat åt Volkswagen.
Biltillverkaren ville bygga en tysk sportbil med sikte på den amerikanska marknaden, men Volkswagens chef Heinz Nordhoff var kallsinnig.
Skam den som ger sig. Två år senare lär Wilhelm Karmann känna marknadschefen för Carrozzeria Ghia i Turin och projektet fick ny fart.
En Volkswagen Typ 1 köptes in, försågs med en italiensk designad sportbilskaross och den här gången gick presentationen bättre.
Resten är klassisk bilhistoria. Karmann Ghia var född. De flesta bilarna hamnade som planerat i USA.
Uppskattningsvis skickades cirka 3 000 exemplar till Sverige under de 19 år som fordonet tillverkades i Tyskland.
Läs fler motorreportage: Unika lyxbilen: "Mycket hantverk"
Ove Ylitalo minns hur han som 12-åring i Karlsvik utanför Luleå fick se handlarns grabb köra omkring i en sprillans ny sportbil.
Det blev kärlek i första ögonkastet.
– Bilen var röd med svart tak. Otroligt snygg. Det finns ingen annan bil som är lika linjärt fulländad. Jag bestämde mig direkt att en dag skulle jag äga en sådan bil.
Det skulle visa sig ta tid. Sökandet började på 1970-talet.
Först 2013 hittade han rätt.
– Det finns inte så många exemplar kvar. De flesta som kom till Sverige har med åren rostat sönder. Bilen som jag fick tag i Dalarna hade körts i Arizonaöknen. Lacken var sönderbränd, men den var inte rostig och det var det viktiga, berättar Ove Ylitalo.
Under två år har han sökt efter reservdelar och rustat upp sin ögonsten. Motorn är helrenoverad och med hjälp av frun Gerd har fordonet klätts om även invändigt.
Ove Ylitalo stryker med handen över den vackra motorhuven. Det är inte särskilt svårt att uppskatta hantverket från 1969 – långt innan någon 3D-skrivare var uppfunnen. Huvens mjuka linjer är resultatet av gedigen och stolt yrkesskicklighet.
Den 20 februari 1969 lämnade fordonet fabriken i Osnabrück.
– Det finns ingen bil som är lika vacker. Karmann Ghia är min absoluta favoritbil tillsammans med en Mercury 49/50.
Han visar upp sportbilens sinnrika detaljer som den hopfällbara radioantennen eller hur lufttrycket som pressar ut spolarvätskan hämtas från reservhjulet.
– Under sommaren använder jag den varje dag. Det är en ren njutning att köra. Jag har säkert kört 900 mil. Det innebär inga problem att komma upp i 110 km/timmen.
Volkswagen baserade till stor del sin sportbil på erfarenheterna av folkbilen "Bubblan". Bottenplattan blev något bredare, men 1500-motorns mekanik med 54 hästkrafter hämtades från sin förlaga.
Ove Ylitalos bil är en given magnet för bilintresserade på olika mässor runt om i landet.
– Jag har mött så många människor tack vare min bil. Det hände häromdagen utanför macken i Gammelstad. Ett par ungdomar samlades runt min bil och de vägrade tro att det handlade om en folkvagn. .