I torsdags inleddes samrådsprocessen kring SSAB:s framtida industrianläggning på Svartön, en investering på närmare 25 miljarder kronor.
Kommunalråd Carina Sammeli (S) hade svårt att dölja glädjen över att ståljätten nu tar nästa steg i den stora omställningen till fossilfri produktion.
– På 70-talet jobbade nästan var tionde medborgare på SSAB. Vi trodde länge att detta skulle vara historia och att jobben skulle finnas någon annanstans. Det som händer nu visar att det är tvärtom. Luleå kommer fortsätta vara en stålstad.
Därför välkomnar hon också själva samrådsprocessen.
– Viktigt att det blir publikt nu, vilket säkert väcker många frågor. Samrådet är en viktig demokratisk process. Hur tänker SSAB, i vilket tempo ska detta ske och hur ska stålverket se ut med mera?
Samtidigt oroas inte kommunalrådet över att SSAB:s nya stålverk kan innebära ökade bullernivåer i och med skrothanteringen. Tvärtom beskriver hon miljönyttan med de minimala framtida utsläppen utifrån ett personligt perspektiv.
– SSAB eldar med kol i dag som jag dammar av från mina barn och utsläppen märks i deras luftrör. Detta kommer vi inte ha i framtiden.
Men kommunen ställs också inför svåra prövningar i och med SSAB:s enorma satsning, som till att börja sker parallellt med alla andra industriprojekt på Svartön.
– Med två produktionslinor som redan är igång (SSAB och LKAB) och muddring av hamnen, samtidigt som produkter ska in och ut, så blir det trångt i några år, säger Sammeli.
Dessutom ska en infrastrukturkorridor anläggas på Svartön för att säkra järnvägslösningen till Luleå hamn.
– Här gäller det att se till både SSAB:s behov, men även LKAB, H2 Green Steel och Fertiberias. Vi ska bygga en lösning som funkar för alla parter men visst, ingen säger att detta blir lätt.
Såväl SSAB som övriga industrietableringar har också stora kylvattenbehov, vilket involverar kommunala bolaget Lumire (Luleå miljöresurs).
Utbyggnaden av Luleå hamn måste också växlas upp ytterligare nu. Redan den ursprungliga Malmporten-investeringen kring muddring och byggande av kaj uppgick till 1,3 miljarder kronor, vilket var den då största investeringen i kommunens historia, men nu krävs hela 2,6 miljarder kronor i och med att kajens längd måste dubbleras till över en kilometer.
– Första skisserna och vattendomarna för Malmporten kom 2014, då tänkte vi pellets i all framtid. Nu måste vi tänka på ett helt annat sätt, inte minst för att få in allt skrot som kommer behövas i SSAB:s produktion framöver.
Ytterligare ett stort orosmoln är att dagens förmånliga fjärrvärme för Luleås cirka 30 000 hushåll hotas när koksverk och masugn skrotas och det inte längre kommer bildas restgaser som används i Lulekrafts kraftvärmeverk.
Varken Carina Sammeli eller SSAB själva ser i dag några lösningar på hur den stora energiförlusten ska kompenseras.
– Vi har byggt ihop Luleå med SSAB i alla dessa år och när de ställer om till fossilfritt, så påverkar det oss. Därför gör de sitt yttersta för att hjälpa oss. Luleå energi sitter med i samtalen kring hur allt ska designas inom SSAB:s område och hur vi kan få ut värme och restgaser på andra sätt.
SSAB:s vd Martin Lindqvist välkomnar den fortsatta dialogen med kommunen.
– Vi måste gemensamt utarbeta en plan för hur detta ska lösas. När både koksverk och masugnar försvinner blir det inte alls samma omfattning av restenergier men jag kan inte säga procentuellt hur stor minskningen blir.
Men även den framtida kompetensförsörjningen inom såväl SSAB och övriga industrin skapar stora utmaningar.
– Vi har under 1 000 arbetslösa i Luleå i dag, samtidigt som vi får tusentals nya industrijobb. Därför behöver vi jobba med kommunens och hela Norrbottens attraktion, bygga ett samhälle där folk vill bo, säger kommunalråd Carina Sammeli (S).