När Sophie Gunnarsson hoppade av Pridetåget stod festivalen kvar utan mamma, ryggrad och hjärta. Med Gunnarsson visste alla vad de hade, på gott och ont, men plötsligt kändes Luleå Pride ovisst.
De dyra bokningarna av Lill-Babs och Peg Parnevik gjorde dessutom att fler började skruva på sig. Är det det här vi vill ha? Svaret är uppenbarligen ja.
Lill-Babs enorma succé i Stadsparken fick mig att kapitulera, bokningen visade en fingertoppskänsla av projektledare Joakim Hackström Larsson som säkerställer att festivalen är trygg även i pappas händer. Utan att någon egentligen vet så gissar jag på att det var nytt publikrekord för Luleå Pride och även kvällens headline, Peg Parnevik, lockade fler åskådare än vad som vanligtvis sker i Stadsparken.
Kärlekens och öppenhetens festival blev på något sätt ännu mer tolerant och välkomnande detta år. Gunnarsson vågade vara spetsig i sitt program men Hackström Larsson vågade vara kommersiell vilket lockade en bredare publik. Ett uppfriskande drag.
LÄS MER: Lyrisk Lill-Babs: "Det är inte klokt"
Personligen är jag tacksam över att äntligen få en vettig översikt av vad som händer under helgen. I år var antalet aktiviteter nedskalade med typ massor och ingen behövde fundera över allt som prioriteras bort i konkurrensen. Det må vara en hyfsat stor Pridefestival men publikunderlaget är fortfarande inte tillräckligt för att kunna locka människor till olika platser vid samma tidpunkt.
Stadsparken ekar dock fortfarande rätt tom under stora delar av dagarna och det finns mycket kvar att utveckla på det området. När Luleå Pride är som bäst är den bäst, när den är som sämst är den svag. Men framförallt – när det är fest är det fest.
Att lägga Pridefesten på Bistro Norrland var kanske det bästa med hela festivalen. Härligare, kärleksfullare och vildare fester hittar du inte i Norrbotten – och den stora lokalen gjorde dessutom att alla som ville komma in hade chansen, utan att behöva ställa sig i kö vid 22-rycket. Tack för det!
LÄS MER: Peg Parnevik i Luleyo: "En ära"
Efter förra årets Pridefestival skrev jag att jag önskade att arrangörerna skulle satsa på en stor klubb i stället för att husera på lilla Kafelino. Därför ska initiativet att flytta ut kalaset till nya lokalerna Savoy, Ebenser och Bistron hyllas. Det är ett steg mot att involvera hela stan.
Men samtidigt tänker jag; nej, fan heller!
Att hylla arrangörerna för att ha brett ut Pridefesten över Luleå är rimligt. Men ännu rimligare är att rikta ett stort skrikande frågetecken till resten av stan som inte engagerat sig i detta.
Varför passar inte vartenda företag och näringsidkare på att göra en egen Pridefestival efter egna förutsättningar? Det ska vara färgsprakande dagar över hela stan, oavsett hur det officiella programmet ser ut och var det arrangeras.
Varför skulle projektledare på RFSL behöva gå runt bland butiker och krogar för att få in regnbågsfärgerna i deras verksamhet? Som att RFSL-anställda inte har viktigare saker att göra.
LÄS MER: Hampus Carlsson gör mig schizofren
Det är inte meningen att jag ska behöva vända mig till Luleå Prides arrangörer för att uttrycka önskemål. Om vi vill ha feta nattklubbar med Pride-tema är det stans krogar vi ska vända oss till – varför bjöd inte alla ni in till regnbågsfest? Vill inte alla ta del av festligheterna och hoppa in i dansen?
Årets festival har fortfarande förbättringsområden, men det är ingenting jämfört med vad resten av staden har. Det blev en framgångsrik Pridefestival i år, tack vare alla som engagerat sig.
Alla som inte gjorde det var dåliga.