När Peg Parnevik kommer ner till hotellfoajén sitter Barbro ”Lill-Babs” Svensson och väntar på henne. Två av landets hetaste artister har gemensamma bekanta (Lill-Babs är god vän med farfar Bosse Parnevik och Peg är tillsammans med Svenssons barnbarn Filip) men är på helt olika kliv i karriärsstegen.
Efter förra årets raketdebut går Peg Parnevik in på sin andra sommar som artist med ett väntande EP-släpp och intensivt turnerande.
– Jag känner mig inte alls etablerad, jag känner mig fortfarande som en rookie – the underdog. Det är läskigt att gå på galor där jag inte känner någon och alla känner varandra. Då står jag bredvid Håkan Hellström och känner mig som värsta fangirlen.
LÄS MER: Lyrisk Lill-Babs: "Det är inte klokt"
22-åringen har gjort succé med hitlåtarna ”Ain´t no saint” och ”Don´t tell ma”, vilket gör att hon är Pridekvällens huvudnummer på samma scen som Lill-Babs tidigare lockat storpublik.
– Jag är så taggad, jag har verkligen velat göra Pride. Jag har hört att alla är så glada och det är bara fest och mycket kärlek. Det känns som min typ av fest, säger hon.
Hur är det att bli bokat som affischnamn på Pridefestival?
– Det är en ära, det känns verkligen stort. Det är en stor grej i mångas liv och att jag får vara med på det känns otroligt.
Peg Parnevik som bor och är uppvuxen i USA, är van vid att Pridefestivaler inte alltid tas emot med öppna armar. Därför är hon extra glad om hon kan vara en förebild för HBTQ-personer.
– Jag hoppas det, jag hade älskat att vara gayikon. Peter Bernhard , som var producent för ”Parneviks” tidigare, sa att jag var det – ”I hope so, det hade varit så stort”.
LÄS MER: Cameron Jai: "Det handlar alltid om transtjejer"
Besöket i Luleå är hennes första visit i Norrbotten och efter att tidigare bara upplevt somrar i södra Sverige får hon ständigt se nya sidor av Sverige.
– Man ser det på ett helt annat sätt, att få åka runt i landet och träffa alla fans är så himla roligt. Vi har aldrig fått se Sverige på det här sättet. På så vis är vi väldigt amerikanska, det finns visst mer än Stockholm och Göteborg (skratt).
Vad vet du om Luleå?
– Jag har bara hört bra saker om stan, att alla är så snälla och mysiga. Sedan är det dialekten I guess … (skratt). Men jag kan inte härma den, jag kommer inte ens försöka (skratt), säger Peg Parnevik.
– Jag har lärt mig att man inte ska säga Luleå utan man ska säga Lule, Pite, Ume, Skellefte. Men är man lite för mycket Stockholm om man försöker säga Lule?
Du som är halvamerikan kan ju köra med Luleyo.
Luleyo! Det kan jag säga! Nice. Men då lär väl alla säga ”aldrig mer – hon kommer inte få komma tillbaka” (skratt). Jag får passa mig.