Med Luleå Pride-mått mätt är det mycket folk som tagit sig till Stadsparken under lördagskvällen för att se på landets nya stjärnskott. För ett år sedan breakade Peg Parnevik med "Ain´t no saint" och trots att hon bara släppt fem låtar har hon en hängiven skara fans framför scenen.
Den unga publiken är något av en dröm för vilken artist som helst. Vid varje tyst stund exploderar en högljudd skrikkör och de följer varje vink av artisten. Väldigt tacksamt.
LÄS MER: Peg Parnevik i Luleyo: "En ära"
Nytt för i år är att Peg Parnevik uppträder med fullt band och trots att de ser så där lagom intresserade ut levererar de ett jäkla tryck. Låtarna känns välrepade och utförs i det närmaste prickfritt – tror jag. Parnevik varnar tidigt för att det kommer bli många nya och gamla (nåväl) låtar, under 45 minuters konsert blir det av naturliga skäl väldigt mycket okänt material.
Det är ett problem när majoriteten av låtarna hörs för första gången (hennes EP släpps först nästa vecka), men Peg Parnevik gör det bästa av situationen. Hon agerar som om hon stått på scenen betydligt längre än ett år och sjunger väldigt, väldigt bra. Stundtals hör jag tendenser till en utarbetad röst men om så är fallet döljer hon det väl – och får dessutom grym support av körsången.
LÄS MER: Lyrisk Lill-Babs: "Det är inte klokt"
Bäst blir det under "Sthlm nights" och akustiska versionen av "New York" som lyfter av stämsång. Sämst blir det under någon av de svagare nya låtarna och lite oväntat försvinner mycket kraft ur superhiten "Ain´t no saint" då akustisk gitarr prioriteras före ett av de elektroniska instrumenten.
Men bra var det. Och bättre kommer det bli om bara några veckor. Peg Parnevik är definitivt redo för större uppgifter.