Den gångna veckan har varit ovanligt dyster. I tisdags var det två år sedan Adriana, 12 år, blev ihjälskjuten. Det var två år sedan hon gick ut och rastade sin hund, för att aldrig komma hem igen. I onsdags träffades en tonårspojke av en rikoschett. Kulan var till synes ämnad för någon annan.
I april skrev jag en krönika om att utvecklingen inte är ödesbestämd. För någon vecka sedan skrev jag att mängden skjutningar inte får låta oss trubbas av. Det är lätt att peka på brister och effekter. Men det behövs lösningar. Dessa åtta teser kan utgöra en bra start:
1. Nyrekryteringen av unga till kriminella miljöer måste stoppas. I det längre perspektivet är det sociala insatser som behövs för detta. Kommunerna ser ökande problem med att barn dras in i gängkriminalitet. Det är också svårt att komma åt. Verktygen som man har till sitt förfogande räcker sällan, när lagstiftningen i ett tidigt skede till stor del bygger på frivillighet. Samtidigt är det just då insatserna skulle kunna ge bäst resultat. Lagstiftningen bör genast ses över. Behövs mer resurser borde staten tillföra det. Ansvaret kan inte bara ligga på kommunerna.
2. Det kända uttrycket att "brösta en fyra för att bli en hundragubbe" inom kriminella kretsar måste förlora sin innebörd. Kärnan i uttrycket är att en omyndig person är beredd att sitta fyra år i sluten ungdomsvård, i utbyte mot att bli en fullvärdig medlem i gänget. Det var ett misstag att slopa straffrabatten för ungdomar mellan 18 och 20 år, men inte samtidigt se över straffskalan även för brottslingar mellan 15 och 17 år. Om incitamenten redan var stora nog för unga men myndiga personer att värva och rekrytera barn och ungdomar till att agera kurirer och torpeder, förstärks det nu ytterligare.
3. Gangsterkulturen i utsatta områden lockar unga människor in i kriminalitet. Destruktiva normer måste bekämpas och det behövs fler bra förebilder. Samhällets normer behöver befästas hos barn och ungdomar, som alternativ till destruktivitet. Goda förutsättningar för idrott och andra sociala aktiviteter behöver finnas.
4. Kriminalvården bör överta ansvaret för de allra tyngst kriminella ungdomarna. Statens institutionsstyrelse, SiS, har upprepat visat att de inte klarar av att hantera tungt kriminella ungdomar. SiS borde fokusera på annan tvångsvård som ges av andra orsaker. För att Kriminalvården inte ska bli en plantskola för yngre kriminella bör det inrättas små särskilda avdelningar, eller ungdomsfängelser, med mycket erfaren personal och omfattande insatser. Det måste få kosta.
5. Det får inte vara fråga om att Polismyndigheten har för lite resurser. Det måste bli mer attraktivt att bli och vara polis. Höj lönerna. Personalen måste tas om hand på ett bättre sätt. Erfarna poliser som slutat i förtid måste lockas tillbaka till yrket. Åklagarmyndigheten, domstolsväsendet och Kriminalvården kan inte heller lida av resursbrist.
6. Straffen bör höjas rejält. Inte för att en våldsverkare blir skrämda av längre straff, utan för den inkapaciterande effekten. Brott begås inte bakom lås och bom. Det lär vara en mycket liten andel av samhället som upprepat och systematiskt begår grova brott. Avtjänar ett större andel av den gruppen längre fängelsestraff kan det leda till minskad kriminalitet.
7. Det bör noga utredas om polisen ska ges utökade möjligheter att övervaka den gruppen. Avlyssning av kommunikation får som huvudregel bara ske om det finns en brottsmisstanke. Antingen släpper man på det kravet, vilket inte vore så lyckat, eller så stiftas en lag som säger att det är förbjudet att vara med i ett kriminellt gäng. Då kommer det finnas en brottsmisstanke att hänvisa till vid beslut om avlyssning. Inte heller detta är problemfritt, men det kan vara nödvändigt.
8. När brottsbekämpningen får mer resurser och utökade befogenheter, behöver det balanseras i rättssystemet. Särskilt erfarna advokater bör utses vid allvarliga brott, eftersom den misstänkte riskerar långa fängelsestraff. Dokumentationen och kvaliteten vid förhör bör stärkas. Ge också Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden utökade befogenheter och resurser, så att de kan granska all form av insamling och lagring av integritetskänslig information. Sist men inte minst, inför ett bevisförbud för information som inhämtats i strid med lag. Det skapar incitament för brottsbekämpande myndigheter att använda nya verktyg på ett korrekt sätt.
Listan kan göras mycket längre och skulle även kunna sträcka sig över fler områden, så som skola och segregation. Men detta kan vara en start för att vända utvecklingen. Redan nu krävs stora förändringar, för det vi vet säkert är att det kommer ta tid.