Åtta anställda vid två äldreboenden i Harads har utvisats på kort tid och tre till är tydligen på väg. Det är klart att det svider. Professionellt men också privat för många som har lärt känna dessa människor genom åren.
De flesta verkar ha levt i Sverige i många år nu, talar svenska och försörjde väldigt uppenbart sig själva. Hur i hela friden kan det vara meningsfullt att utvisa dem? Bodens kommunalråd Claes Nordmark (S) har öppet kritiserat Migrationsverket för att förstöra Bodens utveckling.
Migrationsverkets avgående generaldirektör Mikael Ribbenvik har i sin tur nyttjat den något ökade graden av frihet som kommer av vetskapen att man ändå inte ska fortsätta i sin nuvarande roll åt att skälla tillbaka på Nordmark. Han säger att det är häpnadsväckande att ett kommunalråd uttrycker sig på det viset om en myndighet. Man kan säga mycket om Ribbenvik, men här har han rätt.
Myndighetens uppgift är att verkställa de demokratiskt fastslagna reglerna för migrationen. Uppgiften är inte att i mesta möjliga mån fatta beslut som gynnar Nordmark eller Boden utan att upprätthålla den lagbundna invandringspolitiken. Vill Nordmark ha en annan migrationspolitik får han vända sig till landets politiska ledning, inte skälla på en myndighet mot bättre vetande.
Och om Boden inte till bli av med personal kan det ju vara lämpligt att man som arbetsgivare säkerställer att man inte anställer personal som har utvisningsbeslut hängande över sig. Om man ändå anställer sådana personer måste man rimligtvis förstå att det finns en risk förknippat med detta.
Frågan är då om vi borde göra om reglerna så att personer likt vårdpersonalen i Harads får stanna. De hade etablerat sig i Sverige, försörjde sig själva och talade språket. Det saknas dock något väsentligt i sammanhanget: skyddsskäl. Den som söker asyl måste ha skyddsskäl för att få stanna här. Huruvida man på ett par år kan arbeta upp något slags socialt kontaktnät är inte en del av den bedömningen.
Att införa ett popularitetsmått i bedömningen av huruvida någon som annars inte har rätt att stanna i landet ändå ska få göra det är förstås möjligt i någon mån. Men är det önskvärt? Rena skönsbedömningar som dessutom skulle skapa oerhörda beroendeställningar när desperata människor behöver människor som intygar att man visst hör hemma här.
Det vore ett system som gjort för att utnyttjas av skrupelfria människor. Därtill skulle det minska förutsebarheten och lagbundenheten på ett viktigt rättsområde.