Att den som jobbar inom vård och omsorg kan kommunicera med den som är i den mottagande änden borde vara en självklarhet. Luleå kommun ställer också krav på kompetens för alla i omsorgsverksamheten. Ska man jobba där måste man ha språkfärdigheter som motsvarar nio års grundskola.
Kurirens sammanställning visar också att kravet har ett brett politiskt stöd bland partierna i fullmäktige. Socialdemokraternas Bodil Wennerbrandt Sevastik ger förvisso närmast sken av att anse att det märker man ändå och så är saken löst, vilket är en udda inställning. Om problemet först uppdagas vid delegation att ge exempelvis insulin och personen i fråga inte förstår instruktionerna eller klarar av att kommunicera vad som sker till den äldre är det möjligen aningen sent att göra något åt det.
Som många som har haft kontakt med vården eller omsorgen vet kan det dock gå till så. Sällan för att kommunen inte vill att personalen ska kunna kommunicera med boende och arbetskamrater. Det är mer en funktion av utbud och efterfrågan. Utbudet av tjänster inom omsorgen tenderar inte sällan att vara högre än antalet med goda svenskkunskaper som vill ha jobben.
Att inte anställa personal alls är inte heller en god lösning så det brukar sluta med att man får göra så gott man kan. Med alla de problem som det kan medföra.
Allra enklast är det kanske att inte ställa några krav alls, men det är också förhållandevis enkelt att ställa krav. Det svåra är att efterleva dem. Vad ska kommunen göra om arbetsmarknadsunderlaget för omsorgens bemanning enligt det uppställda kravet helt enkelt inte finns? Att som Socialdemokraterna anta att det löser sig automatiskt i praktiken är inte mycket till lösning.
Att politiken glatt låter tjänstemännen lösa detta bäst de vill är oroväckande. Ska kommunen själv skapa den kompetens den behöver genom omfattande språkutbildning bör detta åtminstone ske med politikens stöd. Att politiken enbart ställer krav men inte bryr sig om hur det uppfylls är ett dåligt tecken. Detta särskilt när det gäller något så potentiellt utgiftsdrivande som stora utbildningsinsatser. Ska det ske efter anställning men före arbetsstart? Ska det göras parallellt? Ska det ske individuella bedömningar?
Det går att föreställa sig många olika sätt att försöka lösa problemet på. Varför bryr sig politiken så lite om vilket man väljer?