Utanför Kulturens hus är det egentligen bara nattklubbarna som bjuder på livemusik. Under fredagen bjöd Fröken Snusk på barnförbjudet hos O'Learys och under lördagen blev det vuxenkväll på Holy Cow.
Det är det närmaste en rockklubb stan kommer.
I samma miljö som Mello-gänget åt snittar och drack bubbel för några år sedan stiger ölflaskor och svett i luften. Kossan bjuder oftast mer på standardmjölk än mögelost – men den här kvällen är det övermogen rock på menyn.
Gray Soul Pennies, som släppte ett oväntat starkt debutalbum vid årsskiftet, är först på scenen och senast i raden av erfarna färskingar i stan.
Redan under bandets debutspelning flög det trosor upp på scenen och även denna kväll förvandlas klubben till en Luleåversion av Whiskey A Go Go. Bland neonlampor och högljudda skrik från hundratalet i publiken blandas högljudda panglåtar ("Animal" och "Linger") med nedbromsande hårdrocksballader ("When I see you again" och "Get back up").
Frontmannen Kim Lilja är ett spektakel i sig, som en lång och muskulös Dave Grohl. Han är ute i publiken, skålar med folk, medverkar på selfies och slänger käft.
Det är nött och halvtajt även om musiken är nyduschad modern rock i samma skivback som Velvet revolver, Foo fighters och Queens of the stone age.
Painted Sky är rockrävar i sammanhanget. Det har gått drygt tio år sedan de började bygga upp fanskaran som fortfarande hänger sig till musiken. De lockar inte lika mycket folk som öppningsbandet men de som är på plats trycker sig nära scenkanten – och är till slut uppe bland bandet.
Den välklädda Luleåkvintetten backar inte heller undan utan möter publiken längst ut på kanten, det är klassisk rock med en klassisk hårdrocksleverens. Andreas Strandljung, som 20 minuter tidigare pumpade gitarr tillbakalutat, har tagit mikrofonen och går i bräschen med en ny scenpersona. Efter 40 minuter har tre femtedelar av bandet stått på högtalarna och bytt färg på skjortorna.
Det må vara färre än 100 personer i lokalen men Painted Sky spelar som om det vore 10 000.
Extranumret "Sweet child o' mine" blir trummisen Martin Jonssons sista låt med bandet och med Luleås Axl Rose på sång är vi tillbaka på Sunset strip.
Men 23.00 ringer väckarklockan, discolamporna tänds och dansgolvet vaknar upp.
Upplevelsen av en rockklubb var en vacker dröm.