Tove Lo har precis sprungit av en enorm scen med publikkapacitet på 16 000 åskådare och när hon vandrar mot backstageområdet kan hon se en helikopter lyfta mot himlen.
Samtidigt håller jag nästan på att springa in i artisten som just anlänt med flygfordonet, Steve Angello, då jag är upptagen med att se på backstagemanagern som springer med Veronica Maggios klänning för att korta av den innan hon ska upp på scenen.
Låter det som scener hämtade från en plats 20 mil från länsgränsen? Inte riktigt.
Men en bit söderut längst E4:an samsas världsartister som sålt ut trippla Friends arena och stått på Coachella med en svensk superstjärna som fyllde Stockholms stadion på egen hand.
Det är få svenska festivaler som ens är i närheten av att kunna locka samma startfält och då har jag inte ens nämnt Silvana Imam, internationella superduon Dimitri Vegas & Like Mike och Yung Leans återkomst på svensk mark.
När hela Sveriges musikfestivaler går åt samma håll (läs rännstenen) har Brännbollsyran i Umeå gjort en motsatt resa (läs mot stjärnorna).
LÄS MER: Smällen – Minus för Pride som tvingas skrota artister
Så länge jag kan minnas har staden, som en gång i tiden gick att jämföra med Luleå, arrangerat ”Brännbolls-VM” och jippotävlingen har gett ungdomar i hela övre Norrland en anledning att besöka Mariehem och Ålidhem för att festa i studentkorridorer och på innergårdar.
Det har alltid varit galet, lite tokigt, men väldigt spontant och ”do it yourselfigt”. Engångsgrillar, slutkörda soffor och burkölsfyllor låg egentligen helt rätt i tiden. Men 2013 bestämde sig ändå några arrangörer med frånvänd verklighetsuppfattning för att gå åt andra hållet.
Under en helg som redan var gjuten i sin gratisform, i en tid då alla var överens om att det inte gick att ta betalt för livemusik i festivalform, bokades artister som Hoffmaestro, Nause och Panda da panda – och brännbollsfestarna erbjöds att betala pengar för att lämna Fysikgränd.
7 500 personer slöt upp direkt och året efter sålde arrangörerna slut, 12 000 biljetter, med nya toppnamn som Tove Lo och Martin Garrix.
Sedan har det bara fortsatt. Afrojack, Chainsmokers, Sebastian Ingrosso, Kygo, Zara Larsson … jag blir inte förvånad om Dua Lipa eller Camila Cabello står på Campusängarna nästa år.
LÄS MER: Kostnaderna tvingar festivalen att banta
Jag kan inte låta bli att avundas och imponeras över det som händer i grannlänet. Inte en chans att det hade kunnat bli en liknande succé på någon av de norrbottniska orterna.
Det är definitivt inte en festival för alla, bokningarna riktar sig tydligt mot en yngre publik med uteslutande hiphop, house och pop, men det gör framgången bara ännu mer överväldigande. Visst är Umeå en mycket större studentstad än Luleå men jag garanterar att jag såg tusentals ansikten som inte inlett sina universitetsstudier ännu – och dessutom – hur är det ens rimligt för ungdomar och studenter att lägga ut mellan 1 495 och 2 000 kronor för ett helgpass?
Även om Umeå drabbats av ett bakslag efter kulturhuvudstadsåret 2014 med nedläggningar av festivaler, skivbutik och kulturella mötesplatser finns där något som inte finns i – typ – Luleå.
Här är en festival som startat utan att hänga i kommunens livrem och som gör succé genom publikens vilja att betala för bra musik. Det är häftigt men samtidigt påminns jag om vad som saknas där vi bor. Framgången i björkarnas stad ger känslan av att bo i en mörkare stad.