”Att reducera Musikens makt till att vara kommunens beställning efter polisens önskan om ett drogfritt ungdomsarrangemang är inte bara skamlöst, utan direkt felaktigt.”
Måndag morgon, strax innan åtta, möter jag Elisabeth Rosenbrand och Mattias Alkberg från Musikens makts styrelse utanför Kommunhuset. Fyra dagar har gått sedan de lanserade petitionen ”Rädda Musikens makt” och 3 362 namn buktar nu i pappersluntan. 8.15 börjar sammanträdet där KSAU ska behandla ärendet om festivalens upphandling.
De slussas förbi receptionen, upp till kansliet. Kommunalråd Yvonne Stålnacke tackar för listan och skyndar vidare.
”Kan man ens upphandla en festival? Är förslaget i stället ett ohederligt, fegt och byråkratiskt sätt att lägga ned festivalen? […] Makten över musiken ska ligga hos kulturarbetarna och eldsjälarna, inte politikerna.”
Strax innan lunch kommer så beskedet: ”Kommunstyrelsens arbetsutskott återremitterar ärendet till kulturnämnden”.
Seger! Eller? Det verkar nästan så. Som att vi vågar hoppas. Uppfattning om att festivalen var en strategisk beställning har i alla fall ifrågasatts, och om det nu nödvändigtvis måste utredas hör frågan definitivt mer hemma hos Kulturnämnden än hos Tillväxtkontoret.
Förslaget var befängt redan från början, det vet nog till och med politikerna. Musikens makt kan inte upphandlas. Definitivt inte ideologiskt. Förmodligen inte heller varumärkeslogiskt.
Citaten är hämtade från en av de många upprörda debattartiklar som skrivits sedan förslaget om upphandling blev känt. Denna av Lars Teglund, som var med och startade festivalen. I ljuset av måndagens beslut ger den – tillsammans med så många andra röster – tillbaka hoppet om att ”Makten” är mäktigare än makten. Och att Luleås stolthet kanske får se ännu en sommar.
”Makten över musiken ska ligga hos kulturarbetarna och eldsjälarna, inte politikerna.”
I övriga kulturvärlden: På andra sidan dammen ökar (förutsebart) den ideologiska klyftan mellan just kulturen och politiken. Donald Trump har i helgen hunnit känna sig högljutt kränkt både av sketchprogrammet ”Saturday night live” och av Broadway-showen ”Hamilton”. Det senare då vapendragaren Mike Pence, som kände att han hade nog ledig tid för att slappna av med lite musikalteater, blev utbuad av föreställningens publik. Vad som fick Trump att koka var dock att ensemblen, efter ridå, talade direkt till Pence. Och då enligt den blivande presidenten var ”väldigt oförskämda” och borde be om omedelbar ursäkt.
Problemet med den bedömningen är att händelsen finns videodokumenterad, och att tilltalet snarare var omotiverat artigt. Skådespelaren Brandon Victor Dixon välkomnar och tackar Pence, kallar honom konsekvent ”sir” och ber publiken att sluta bua. Tonen är orolig, men totalt utan underliggande agg.
Så gott som den objektivt diametrala motsatsen till oförskämdhet, alltså. Men vad spelar det för roll vad som är objektivt, när ”post-truth” (med goda belägg) utsetts till årets ord av Oxford dictionaries?