I en tid där städer konkurrerar allt hårdare med varandra om investeringar, inflyttning och turism, tycks allting annat hamna på undantag. Detta syns sällan så tydligt som i kulturpolitiken. Samtidigt som Sveriges samlade kommunpolitiker kastar in pengar i kulturhus, ”events” och andra märkesprojekt, tas pengar ut ur den dagliga verksamheten. Kulturens villkor fästs mot tillväxtkontorens.
I Umeå, ansiktet utåt för norrlandskustens samlade nyliberala haveri, finns de bästa exemplen. När man utsågs till Europeisk kulturhuvudstad 2014, var det kulturutövarna som drabbades hårdast. Stadsbiblioteket fick sämre lokaler, musikscenen Verket vräktes. Stora summor plöjdes istället ner i hotell och i det nya kulturhuset Väven. Två år senare är kommunkassan tom, och vare sig hotellnätter eller konferensdagar går att fylla.
I Luleå har vi sett ungefär samma sak, om så i mindre skala. Här bjuds näringslivstoppar på representationsevents för pengar som stadens kulturföreningar bara kan drömma om. Här förväntas konstnärer arbeta gratis för att sätta sig själva, men framför allt Luleå, på kartan. Här rivs ateljéer och replokaler utan jämbördig ersättning för att göra plats för dyra bostäder.
Turerna kring Musikens makt följer samma mönster. Efter att ha stretat i motvind i sju års tid tycks festivalen vuxit sig stor nog att säljas. I ett sådant ljus blir kommunens plötsliga ägaranspråk begripligt. Från att ha varit en motvillig post i kulturbudgeten, kan festivalen nu användas för att attrahera eller sysselsätta privat kapital. På så sätt passar affären dessutom väl ihop med utförsäljningen av Lulebo och annan kommunal egendom.
Kultur- och tillväxtpolitik spelar dock sällan väl ihop. Som Po Tidholm skrev i VK underskattar kommunpolitiker och tjänstemän ofta kulturarbetarnas egen förmåga till långsiktigt värdeskapande.
Som vi sett i både Umeå och Piteå tenderar också storskaliga satsningar och omfattande näringslivsinblandning att förflytta medel bort från utövarna själva.
Ett upphandlat Musikens makt skulle så klart kunna fungera. Även ett större privat företag kan ha örat mot marken. Samtidigt tror vi att det som gör festivalen unik riskerar att försvinna med upphandlingen. Med ekonomiska muskler kommer allmängiltighet och distans. Risken finns givetvis också att festivalen förvandlas till en nykter variant av det tjänstemannastyrda monster som är Hamnkalaset.
I slutändan handlar det dock om så mycket mer. När allt vi gör bedöms av dess möjliga påverkan på utomstående kapital, och när allt kan tas ifrån oss, har våra möjligheter att skapa en egen livsmiljö begränsats avsevärt. Det här gäller inte enbart kulturen, men är som mest synligt där. För den som inte vill se allt sitt arbete sugas upp av tillväxtkontoret, kan det finnas skäl att ifrågasätta vad som händer i Luleå.