Livet efter karriären: "Saknar verkligen att spela varenda dag"

Det är onsdagkväll och matchdags i Coop arena. Luleås J20 ska ta sig an Skellefteå AIK i seriepremiären. En halvtimme innan drabbningen går Robin Jonsson runt i arenans katakomber och hälsar glatt på var och varannan spelare i J18-laget som väller ut ur ett av omklädningsrummen efter ännu en träning precis intill b-hallen.

Det är det här som är Robin Jonssons nya vardag.

För ögat är det inte mycket som förändrats på honom. Det är samma kala hjässa och bevuxna skägg.

Men livet är annat.

Redan under fjolåret tog han på sig en roll inom klubben som backansvarig för J20-laget och hela vägen ner till U16. Dessutom fanns han med i båset på J20:s matcher. Men trots att Robin Jonsson återgick till hockeyn, kändes det inte helt rätt.

– Förra året kände man sig mest bakom kulisserna, malplacerad. Man var inte riktigt bekväm med att ha klivit ifrån den spelande isen till att bli en ledare på det sättet som jag fick möjlighet att vara. Jag var inte klar med processen att inte kunna spela när jag klev på ledarbiten.

Till årets säsong känner han sig mer tillfreds med att inte kunna spela. Men trots att snart två år passerat sedan beskedet om att den aktiva karriären var över, kommer det stunder då den förre backgeneralen vill spela hockey mer än något annat.

– Nu känner man den här veckan när man ser grabbarna igen att nu börjar det knäppa till lite mer i folk och de börjar vara lite mer fokuserade. Det skrivs mer och man hör mer. Då gör det sig mer påmint helt plötsligt. Att "satan, det hade varit riktigt kul att spela." Men det är klart, jag känner min kropp och det skulle verkligen inte gå. Men skallen vägrar på något sätt släppa det ändå. Man saknar det helt enkelt.

– Jag är lite mer tillfreds nu än föregående säsong, men jag saknar att spela precis varenda dag.

Det blev totalt sex säsonger för Robin Jonsson som aktiv spelare i Luleå där CHL-guldet 2015 och avgörandet mot Djurgården i den sjunde och avgörande kvartsfinalen 2011 är några av det starkaste avtrycken. Under dessa år fick han bland annat spela tillsammans med nuvarande assisterande tränaren i a-laget, Anders Burström. Till skillnad mot Robin Jonsson fick den förre lagkaptenen avsluta karriären när han själv ville.

– Jag lider med alla som måste lägga av innan de känner sig klara. Jag avundas verkligen de spelare som kommer under fund någon gång efter resans väg att man är klar. När man inte orkar sommarträna eller när man hellre vill vara hemma istället för att åka till hallen.

Jag skulle ju velat ha haft den känslan själv att det var motigt att ta sig till hallen. Som "Burra" (Anders Burström) som kände att det räckte.

Men jag älskade ju att komma till hallen varje morgon och köra som en blådåre.

Lite mer folk har börjat att ramla in i Coop arenas b-hall för juniormatchen. Nedsläppet har krypit några minuter närmare. Men Robin Jonsson kommer inte stå i båset och basa den här matchen. Faktum är att han inte kommer stå i båset överhuvudtaget den här säsongen. Orsaken är helt enkelt att det är för jobbigt.

– Förra säsongen upplevde jag många gånger att jag hellre ville vara på andra sidan. Jag ville fortfarande spela. Det var inte riktigt lika kul att stå i båset och jag fick inte det där adrenalinet som man vill ha. Så jag bollade det med Ulf Engman om det var möjligt att få komma bort från båset.

Jonssons nya roll blir istället att helt och hållet vara spelarutvecklare men fortfarande hjälpa till på hockeygymnasiet, på träningarna och på fysen. Men med skillnaden att nu betrakta matcherna från läktarplats.

Robin Jonsson fungerar också som ett bollplank för många av juniorerna och försöker med sin erfarenhet att ge dem alla möjliga tips. Han vet också vad som kommer krävas av dem för att en dag bli en elitspelare. Något han själv fick erfara den tuffa vägen i unga år.

– Det är svårt att veta när man är 16, 17 eller 18 år hur mycket tid man faktiskt måste lägga ner för att komma dit man vill.

Jag menar, du ska peta Jaros, du ska peta Brendan, du ska peta Janne. Och det är inte så bara. De kommer inte ställa sig med mössan i hand och säga, "här har du min plats" utan du måste vara redo att slåss för din plats.

– För mig gick det upp någonstans när jag var sjuk i cancer, att jag måste träna som bara den. Men efter mitt första år i elitserien som det hette då, så stod det i någon tidning att jag var för valpig. Det etsade sig fast i huvudet. De ska aldrig mer få säga att jag var för valpig eller för klen, eller inte gjorde mitt jobb. Någonstans där så knöt man näven i fickan. Jag skulle allt visa dem.

Det har passerat ett år och sju månader sedan Robin Jonsson tog beslutet att lägga av med ishockeyn bara 31 år ung. Trots att det börjar vara ett tag sedan kommer det fortfarande dagar då även den vanliga vardagen blir lidande. Robin Jonsson saknar fortfarande att spela men han vet att det inte skulle gå.

Pucken släpps i Coop arenas b-hall och säsongen är igång för J20-laget.

Det här är Robin Jonssons nya liv.

Kuriren rekommenderar

Lokalt

Skola vandaliserad flera gånger: "Gått bärsärkargång"

Tjuven som fick dåligt samvete

Visscher om förändringarna efter Tillman

Olausson levererade i debuten

Snart öppnar Luleås nya hamburgerställe (PLUS)

8 saker vi norrbottningar alltid måste förklara och försvara

Riks/internationellt

Sålde frys med sin mors kvarlevor i