"Röd i hjärtat, blåvit på fotbollsplan men politiskt grön", skrev undertecknad när Hertsösonen, IFK:aren, fritidsledaren och löparfenomenet Gustav Uusihannu försökte nå kommunalrådsposten 2013.
Fem år senare, efter en enorm personvalskampanj 2014 och en mandatperiod som regionpolitiker för S, är han inte alls säker på sin politiska framtid – och lika besviken är Gustav på partiets valnederlag.
Läs mer: S-profilerna om valfiaskot i Luleå: "En chock"
– En katastrof. För mig visar det att S är allvarligt skadade i Luleå. Raset är så pass omfattande, så mycket mer än rikstrenden och andra jämförbara kommuner, som Skellefteå, Östersund och Umeå. Om inte detta är en väckarklocka, vad skulle vara det då? säger Gustav Uusihannu dagarna efteråt.
Han konstaterar att partiet rasar från drygt 50 procent under Karl Petersens ledning, till 37 procent i dag.
– Och detta trots att oppositionen har varit så osamlad och svag. I nästa val kan vi vara halverade. Partiet måste tala öppet om detta misslyckande.
Just Karl Petersen var Gustav Uusihannus stora förebild när han gav sig in i politiken.
– Kalle var speciell. När jag gick hockeygymnasiet var han den enda politiker som hälsade på oss till och från skolan, så man fick en relation till honom.
Han menar att den nuvarande partiledningen i Luleå har förlorat kontakten med väljarna, något som även förre statsministern Göran Persson lyfter fram som ett misslyckande i stort av S.
– För många ledande politiker i dag tror att närvaron i sociala medier ersätter det personliga mötet. Men har man inte tid att möta folk, då uppfattas man som arrogant och någonstans däruppe, medan medborgarna är långt därnere.
Uusihannu anser också att partiets relation till M, som när Anders Josefsson reser i Niklas Nordströms släptåg till Almedalen eller Austin, bidrar till väljarsveket.
– När jag är på Hertsön, i hjärtat av socialdemokratin, får jag känslan av att många inte längre ser skillnaden på S och M. En stor faktor till misslyckandet. Många uppfattar samarbetet som ljusskyggt också.
Detta blev tydligt i hårt kritiserade Luleboaffären, där Anders Josefsson var ende gruppledare med insyn.
– Hyrestagarna är traditionellt starka väljargrupper för S. När de inte känner sig trygga, då blir det stora bekymmer. Och om folk inte ser skillnad på sossar och moderater, då söker de nya alternativ. Ett stort utrymme för flankerna och för SD.
Men katastrofvalet för S handlar också om honom själv, eftersom partiet utmanövrerade Gustav Uusihannu inför riksdagsvalet, då att han hamnade utanför Norrbottenslistan. Detta skedde just mot bakgrund av "kryssuccén" för fyra år sedan, när han fick över 5 000 kryss i landstingsvalet.
– Jag fick flest personröster i hela Sverige, på kommun- och landstingsnivå, så det är klart att detta spelade in.
S-väljare tolkade petningen som ett stort svek, medan Gustav menar att han drabbades av ”personkryssens förbannelse”.
– Jag är välutbildad, jobbar stenhårt och möter många människor. De sakerna i kombination innebar att jag skulle kryssas förbi alla etablerade politiker, så att en av dem skulle åka ut. Men det hade också kunnat innebära att partiet fick fler riksdagsröster, alltså extra mandat.
Hur kändes det?
– Jag var besviken. Och i längden skadar detta socialdemokratin. Starka kandidater spelar stor roll, de kan översättas till mandat och procent. Och den mest jämlika formen av politiskt deltagande är när man kryssar för en person på valsedeln. Bara då är den fattige lika mycket värd som den rike, som kan påverka på så många andra sätt.
Inte oväntat sjönk stödet för S betydligt i traditionella fästen som Hertsön, där Gustav är folkligt förankrad som eldsjäl efter alla år som fritidsledare och i olika integrationsprojekt.
– För mig är det maktfullkomlighet när partiet inte tar hänsyn till alla som röstade på mig. Jag hade inte minst många ungdomar som trodde på mig.
Vilka signaler sänder S ut när du – en ung ambitiös politiker och "krysskung” – blir utmanövrerad?
– Tyvärr får folk bilden av att den politiska eliten håller varandra om ryggen. S måste bejaka personkryssen igen.
En bidragande anledning till utmanövereringen kan också, tror han, vara att Gustav Uusihannu inte har den traditionella bakgrunden som S-politiker, med det partiinterna nätverkande som det innebär för många ända sedan SSU-åren.
– Jag är ju från idrottsrörelsen, umgås inte med andra politiker, kommer inte från SSU och känner inga i valberedningen. Det kan ha varit en nackdel. Kanske ett skäl till att det trasslade till sig för mig.
Hur ska S resa sig ur krisen?
– Det viktigaste ordet är ödmjukhet. Partiet uppfattas som maktfullkomligt och arrogant, den känslan har jag mött hos många. Och den gångna mandatperioden har det politiska klimatet i Luleå varit förgiftat.
Hur då?
– Partiföreträdare kallar oppositionen ”populister” hit och ”kommunister” dit, hårda angrepp. Nu måste partiet kännetecknas av ödmjukhet igen.
S i Luleå står inför ett vägval och kan tvingas söka stöd hos andra partier. Vilka ska de samarbeta med?
– Jag har inte koll på alla personrelationer eller gruppledare, men för mig känns V närmast. Det måste synas mer att S faktiskt kommer från arbetarklassen.
Hur ser du på din politiska karriär framöver?
– Efter årsskiftet har jag inget partipolitiskt uppdrag längre. Inom idrotten brukar man säga att man ska sluta på topp och jag gjorde det genom att få flest personkryss i hela landet. Jag blev inte bortvald av väljarna i alla fall.
Vad krävs för att du skulle kandidera på nytt inom S?
– Det bygger på att partiet ska vara intresserade. Jag fick aldrig känslan av att det var så angeläget från deras sida. Jag hade velat ha större förtroende inom partiet, tror att jag hade kunnat leva upp till det. Jag vill inte bränna några broar, säger Gustav Uusihannu.