Med en märklig regelbundenhet så gör han storstilad entré kring jul och nyår och sedan stannar han nån månad eller så. Vi är dömda till att bara sitta och vänta in honom. Välkommen in i vårt hus, gamle vän.
Eller vi och vi.
Det är snarare ni och ni.
För jag säger ha och ha.
20 procent har nämligen ett visst genetiskt skydd mot vinterkräksjukan och jag är en av de lyckliga. Indirekt drabbas jag givetvis, ty folk i min närhet är inte av samma skrot och korn som mig. Jag sitter på läktaren och käkar popcorn när kräkartisterna uppträder på den glamourösa scenen Toalettgolvet. Jag har förstått att skådespelet är traumatiskt för många. Alla vet att den kommer -– men när?
Det är minsann spännande tider för er.
Men vi har väl alla tagit ett ordentligt snack med Ulrik någon gång. Kört Gustavsbergsbussen eller matat fiskarna.
Vi minns förstås skaldjursgrytan från helvetet. Där hade nog samtliga djur involverade i anrättningen vinterkräksjukan själva innan de sedan låg framme och surmarinerades några varma dygn för att sedan förpassas i en soppa som i sin tur skulle passera min, av kvällens dryck skapat, glada och naiva kropp.
Jag vill minnas att jag tyckte soppan var god. Jag vill även minnas att jag några timmar senare på allvar övervägde att ringa ambulans. Jag bad inte bara till porslinsguden den morgonen – jag bad till Gud själv minst lika många gånger och väl så kraftfullt och högljutt.
Efter att ha stirrat in i ett glas mjölk i tre timmar trädde jag åter in i den mänskliga livsformen.
Men det krävs hemskheter av den digniteten för att jag ska trilla dit, en vanlig sketen vinterkräksjuka göre sig icke besvär. Jag fruktar ingen och inget. När det sitter lappar på jobbets toaletter att här, här har det minsann befunnit sig en kräksjuk, skrattar jag bara och väl där inne slickar jag obekymrat på handtaget i trekvart eller så. Bara för att jag kan. Bara för att ni inte kan.
Så får jag för mig att googla detta för mig harmlösa Vinterkräk. Det visar sig att han trots allt är mig hack i häl. Han vill åt min genetiskt överlägsna kropp.
Kräket vill kränka oss okräkbara okränkbara.
Nya studier visar att vi, de 20 lyckliga procenten, inte ska gå runt och vara så förbannat lyckliga. Det är slutslickat på handtagen för vinterkräket strävar nämligen, oklart varför, att nå en hundraprocentig täckning och det är en finurlig jävel vi har att göra med. Det finns numera olika varianter av Vinterkräk, framavlade specifikt för att skada oss också.
Jag läser: ” Vinterkräksjukviruset fortsätter att muteras hela tiden.” Man blir ju spyless.
Det är en känsla jag hade kunnat vara utan.
Fler krönikor av Anders Appelgren
Lägg av nu - vi fotar ju sönder livet