Känner du till ett levande bröd i Sverige?
– Ett levande bröd? undrar jag och kommer bara att tänka på knäckebröd, som jag å andra sidan inte skulle benämna som livfullt.
– Ja, det ska tydligen ha något levande i degen. Svenskar gillar det.
– Låter lite obehagligt.
– Jag funderar på att göra det för att sälja. Jag har en bok med receptet, men jag förstår inte vad det står. Men om någon översätter kanske.
– Bra idé.
– Men då måste jag starta företag. Är det svårt att starta företag i Sverige?
– Svårare än att baka levande bröd, svarar jag instinktivt och ser redan framför mig en frontalkrock mellan två starka urkrafter: den svenska byråkratin och Alina Mandachi, den rumänska tiggerskan jag lärde känna förra veckan.
Alina satt och tiggde utanför Smedjan på Storgatan i Luleå. Ryggen var krökt, handen kupad, blicken frånvarande. I muggen låg en ensam femkrona, som en speglad fullmåne på botten.
Crino och Alina. Foto: Andreas Wälitalo
Jag dubblar värdet på muggen och hon bugar och ger mig Guds välsignelse.
– Do you speak english? frågar jag.
– No, spanish.
– Hablas español? frågar jag förvånad.
– Hablas español, utbrister hon lättad.
Ryggen rätas, blicken blir intensiv och den kupade handen sträcks ut i en hälsning. Bara i språkets trygghet kan vi vara oss själva.
Som så många andra romer är 25-åriga Alina född i fattigdom. Fattigdomen har funnits med i släkten så länge hon kan minnas. Född i Bacau, näst äldsta barnet till lantarbetare som varken ägt sin jord eller lyckats få värdigt betalt för sin arbetskraft. Alina har aldrig upplevt och knappt ens vågat tänka ett liv bortom misären.
– Men jag har en dröm om… börjar hon, men skrattar och skakar på huvudet, som om hon just varit på väg att uttrycka en fåfäng villfarelse.
17 år gammal lämnade hon hungern på de rumänska majsfälten och flyttade till spanska Albacete med sin pappa. Kvar blev mamma med de sju syskonen. Hungern följde med i packningen till Spanien – den väger ju inget, hur mycket den än tynger.
I Spanien träffade hon Crino Calin, även han rumänsk rom. De har diametralt motsatta temperament, men kompletterar varandra bra.
– Han låter mig göra det jag vill, stöttar mig alltid i mina initiativ. Han ifrågasätter mig inte när jag gör av med pengar, om jag till exempel köper ingredienser för att baka det konstiga svenska brödet, säger Alina.
– Men han tar hand om mig. Om jag går på ett nytt jobb, så ringer han hela tiden för att se att jag mår bra.
Crino är försiktig och eftertänksam. Lika sparsam med pengar som med orden, som om språket vore en kassa man måste hushålla med. Om Alina är den som går i täten, som Don Quijote med dragen lans, så är Crino den trogne vapendragaren Sancho Panza. Klok. Lugn. Jordnära.
När de fick det första barnet var Alina 18 år. Crino var 19.
Hon jobbade stundtals som målare, bland annat målade hon vägskyltar, och ibland som hembiträde. Han var också en mångsysslare – byggarbete, trädgårdsskötsel och måleri var några av yrken han livnärde familjen på. Alltid på gränsen, med en knut i maggropen – av hunger eller av ångest. Och när krisen kom till Spanien drabbades romerna, med sina sårbara arbetsvillkor, särskilt hårt.
– Det fanns ingen framtid i Spanien. Det fanns dagar när jag inte hade mat till mina barn. Det var vidrigt, säger Alina.
Ett löfte om jobb på en restaurang i Luleå hjälpte dem att ta det svåraste beslutet i sina liv: lämna barnen hos Crinos föräldrar i Spanien och resa till Norrbotten för att jobba.
– Jag kom med höga förhoppningar, säger hon.
Men det utlovade jobbet var bara ett luftslott. Så där stod de. Utan språk, utan jobb, utan att förstå sin omgivning, i en stad de inte ens kunde uttala namnet på.
Första gången Alina satte sig på gatan var på sensommaren. Det var en solig dag och hon vågade inte titta någon i ögonen.
– Jag kände sådan oerhörd skam. Jag hade ju alltid arbetat, med osäkra jobb och dåligt betalt förvisso, men arbetat. Nu måste jag tigga för att klara mig.
Timmarna gick och det var inte många slantar som silade sig igenom misstänksamheten, likgiltigheten eller den utbredda misstron att pengarna som tiggarna samlar in går in i en mörk, kriminell organisation.
– Jag bara satt där och tänkte och tänkte.
– Vad tänkte du?
– Mest frågade jag mig hur jag kunnat falla så långt ner. Samtidigt visste jag att jag inte hade något val. Jag hade två små barn som måste ha mat och på något sätt måste jag få in pengar. Och efter några dagar släppte skammen, jag såg mig omkring och vi var så många i samma situation.
Crino gick till Willys, som då inte tillät tiggare utanför sin butik vid Södra hamn.
– Jag var desperat. Så jag bara satte mig ner och vägrade flytta på mig. Det blev uppståndelse och butikschefen hotade med att ringa polisen. Och jag sa att de kunde ringa hur mycket de ville, för jag var hungrig och desperat och hade inget att förlora, berättar Crino. Efter överväganden beslöt butiken att göra ett undantag för Crino. Så gick det till när Alina och Crino började tigga.
Livet på gatan är hårt. Att sitta varje dag åtta timmar tär inte bara på ryggen.
– Det finns ingen som vill tigga, tro mig. Att sitta i 30 graders kyla och tappa känsel i händer och fötter, för 200 kronor. Det är inget man gör för att man vill, utan för att man måste, säger hon.
Debatten om att det finns ett organiserat tiggeri, styrd av bossar som tar provision på intäkterna, gör Alina upprörd.
– Det är inte sant! Jag lovar att det inte finns någon här vi betalar till. Du har ju varit med oss, har du sett någon chef?
Jag har sett familjer som organiserar sig. Som lånar ut redskap, som paxar platser och lagar mat tillsammans. Men jag har inte upplevt att det finns en hierarkisk struktur eller en utomstående person med den formen av inflytande.
– Det sägs mycket dumt om oss, tyvärr. Sen förstår jag att folk blir trötta på att se oss. Varje dag sitter det någon här. Sitter inte jag kommer någon annan. Svenskar ledsnar till sist, vi är ju många. Men vad ska vi göra, säger Alina när vi träffas en morgon utanför shoppingcentret Smedjan.
– Det finns en äldre kvinna som ofta kommer förbi, hon spottar på mig varje gång. Men hon är gammal, det gör ingenting. Jag kan skratta åt det.– Blir du inte arg eller ledsen?
– Lyssna på mig, det har hänt mig mycket i livet. Jag har jobbat sen jag var liten, i en mycket fattig familj. Jag har känt mig mycket ensam i Spanien. Och det har funnits dagar då jag inte kunnat ge mina barn mat. Att någon spottar på mig på gatan är ingenting i jämförelse. Jag fortsätter min väg, jag vill inte ha problem. Det enda jag vill är att ha ett jobb och ett normalt liv.Alina och Crino bor i en bil. Det är en Chevrolet Lumina, årsmodell –95, som de köpte för 2 000 kronor. Motorn funkar, något som inte är självklart bland bilarna som eu-migranterna bor i.
– Det är bra bil, vi fick den billigt. Men man är rädd på natten, det är inte lätt att sova i bilen, säger Crino. Han syftar på de fulla ungdomar som trakasserar och kastar flaskor på eu-migranternas bilar. Han vill därför inte heller att bilen ska fotograferas. Men jag är välkommen att besöka den.
En blå filt utgör sängbotten, kläderna är prydligt hopvikta. När två personer lever på knappt fyra kvadratmeter är ordningen avgörande. Ett slarvigt kök kan innebära en kastrull som huvudkudde. Och slänger man kläderna omkring sig, kan det bli en strumpa i maten.
Prydligt i en hörna har Alina sina personliga saker: lite smink, en docka, några krämer. Och mittemot en trave med böcker. Högst upp på den improviserade bokhyllan en svensk bok. Svaret på gåtan med det levande brödet: Boken heter Surdegsbröd.
Surdeg. Alina funderar på att lära sig att baka och sälja surdegsbröd, istället för att tigga på gatan.
– Om jag inte kan baka brödet, så kanske jag börjar laga mat istället. Jag har också kontakt med en tjej som vill hjälpa mig att sälja kläder. Hon säger att jag kan göra det genom Internet, säger Alina medan hon bläddrar förstrött i boken.
– Vad är det för mat du skulle kunna laga?
– Jag skulle kunna göra paella eller rumänsk mat. Jag kan göra sermaler, det är typiskt rumänskt. Det är exotiskt och doftar så gott. Kan det funka, tror du?
– Bra ide, svenskar är mer öppna för nya maträtter än de är för nya människor.
– Jag måste försöka i alla fall. Om jag inte försöker blir jag galen. Så, med en dumboms envishet, kämpar jag vidare. Jag måste vara optimistisk.
Alina har faktiskt redan ett jobb. Det gör henne unik bland tiggarna i Luleå. En dag i veckan städar hon hemma hos Kristin - en svensk, spansktalande kvinna som tog kontakt med dem på gatan. Kristin tog sig an det unga paret. Hjälpte med såväl praktiska saker, som enkla myndighetsärenden, men öppnade också dörrarna till sitt hem och sin egen familj. I dag är de sammansvetsade. Kristins barn hänger runt halsen på Crino och vill inte att han ska åka hem till familjen i Spanien.
– Vi har haft tur, Gud har satt Kristin i vår väg. Utan hjälp är det svårt, säger Alina. Nu hoppas Alina på att få stanna i Sverige. Hon har skickat en ansökan om att bli folkbokförd i Sverige, eftersom hon har ett jobb. Det skulle tillåta dem att slippa resa ut ur Sverige var tredje månad. Dessutom skulle de kunna ta hit sina barn och sätta in dem i svensk skola. Folkbokföringsbeslutet är ett papper som kan ändra på allt. Men det dröjer. Och barnen sörjer.
Alina och Crino pratar med pojkarna tre, fyra gånger i veckan. Ofta är det videosamtal via Facebook, på stationen där det finns gratis Internet. De har inte setts på fyra månader. Och det är tärande för alla. Om några veckor åker de en månad på besök.
– Barnen gråter mycket, och vill att vi kommer och hämtar dem. De är så små mina pojkar, bara sju och fem år, säger Alina. Till hösten ska äldsta sonen börja skolan. Föräldrarna har sparat pengar för att köpa skoluniform, böcker och andra skolprylar. Däremot missar de första skoldagen, då måste de vara tillbaka i Luleå för att samla pengar.
– Du kan väl föreställa dig hur det känns, säger Alina.
Hon har lovat barnen att de ska få komma till Sverige, men först måste de ha en bostad. Att ha barnen i bilen är uteslutet. Barnen vet inte ens om att de bor i en bil. Inte heller att de tigger, utan tror att det är vanliga arbeten som de går till varje morgon.
Lie. Alina Mandachi slår gräset för första gången. ”I Rumänien är det här är ett mansgöra, men i Sverige delar man inte upp arbetet så”, säger Alina.Oron och ångesten för barnen delar hon med de flesta kvinnor som tigger i Luleå. Nästa alla har barn kvar i Rumänien. Barnen ger de styrka att hålla ut, de är ett ständigt samtalsämne, men saknaden kan också knäcka dem. Två av kvinnorna börjar gråta när de ska berätta om sina barn.
– Jag vet att Crino också älskar barnen, han säger det och visar det – men jag tror att jag älskar dem mer, för jag är deras mamma, det är en annan sak.
Bland männen dominerar istället samtalen om pengar. Hur mycket man kan tjäna här eller där, om bilar till salu, om hur man bäst skickar pengar till hemlandet. ”Det blir väldigt tröttsamt att prata så mycket om pengar när man inte har några”, bekänner en av EU-migranterna för mig. För att koppla av anordnar de fotbollsmatcher eller går och fiskar, de två dominerande fritidssysslorna på kvällarna.
– Det är jobbigt att inte ha ett arbete att gå till , då är det viktigt att hitta aktiviteter för att slippa gå runt och grubbla, säger Crino, Real Madrid-supporter och spelskicklig mittfältare i det inofficiella Luleå-rumänska landslaget.Nästa gång jag träffar Alina och Crino är på en gård utanför Luleå. De har fått uppdraget att klippa gräsmattan i en stor trädgård. 100 kronor i timmen, som är gängse betalning för svartarbete.
Crino drar gräsklipparen genom det ännu våta och täta gräset, efter sommarens intensiva regn. Han klagar inte över myggorna som surrar runt honom. Alina rensar ogräs och slår gräset i dikeskanten. Kvinnan i huset är nöjd och hoppas att de kommer tillbaka. Crino är händig och ägarinnan har många saker att fixa i huset. De lovar att ringa när de återvänt från Spanien. När vi åker in till stan har de vunnit mycket mer än de 400 kronor var de fick i betalning. Crino tittar ut genom fönstret. Han torkar bort svettdropparna från pannan. Knappt hörbart upprepar han: Qué buen día. Qué buen día. Qué buen día. Vilken bra dag.
Mångsysslare. Crino har livnärt sig hela sitt vuxna liv på ströjobb, bland annat inom trädgårdsskötsel. Första gången han tiggde var i Luleå.
Veckan innan de åker till Spanien för att besöka barnen en månad får de reda på att Kristin fixat ett hyreskontrakt åt dem. En liten etta. De kan flytta ut ur bilen. Något som verkade en omöjlighet bara några veckor tidigare. Och när jag träffar Alina tre dagar före avresan till Spanien har hon fått det besked hon väntat på sedan jag träffade henne på gatan en månad tidigare: Hon har blivit inskriven i Sverige. Hon viftar på det vita pappret som på byråkratisk svenska bekräftar att hon nu är en Luleåbo. Deras barn kommer att kunna gå i skolan. Hon och Crino kan börja läsa svenska. Den fåfänga drömmen, som knappt kunde uttalas, börjar nu förverkligas.
– Vet du vilken min stora dröm är? Det låter dumt och förmodligen kommer den aldrig kunna förverkligas, men jag drömmer om att jag har en stor butik, kanske med mat som jag har lagat och där jag tjänar tillräckligt med pengar för att hjälpa andra familjer som behöver hjälp. Jag har varit med om att inte kunna ställa fram en tallrik mat till mina hungriga barn, ingen ska behöva vara med om det.
Hemfärd. Crino och Alina åker till Spanien för att hämta sina barn.
Dagen för avresan kör jag dem till flygplatsen.
Crino har kostymbyxor, skjorta och finskor. Alina har sminkat sig och tagit på sig en rosa klänning. I bilen ringer Crino till sina föräldrar. Barnen är så otåliga att de börjar gråta. Alina anstränger sig för att mascaran inte ska rinna.
– Det kommer inte att bli lätt, vi har en hyra att betala och vi har fortfarande inte fast försörjning. Men nu kommer vi att vara alla tillsammans. Vi har fått en riktig chans och den tänker vi inte låta gå förlorad, säger Crino Calin.
Läs mer: Del 1 av "Dom kallar oss tiggare"