Väckarklockan ringer klockan åtta varje morgon. Gica Dimofte ligger och drar sig en stund. Han ber sin morgonbön innan han klär på sig, öppnar bildörren och kliver ut på parkeringsplatsen mitt i centrala Luleå.
Den vinröda minivanen, årsmodell -95, köptes för 2 000 kronor och fungerar som bostad. Han flyttar bara bilen när han får böter, avhysningskrav eller blir trakasserad av fulla ungdomar.
Den är stor nog att rymma två, men han är alltid ensam.
Gica sträcker på sig och gör några enkla stretchövningar mot stelheten i ryggen av att ha suttit för länge. Sen går han till busstationen där han har sina arbetsredskap inlåsta: en puff, ett ryggstöd och en mugg.
På stationens toalett rakar han sig och tvättar sig under armarna. Duschar gör han en gång i veckan, i kyrkan. Sedan går han in på Pressbyrån intill och köper en stor latte. Han dricker den med mycket socker, så att den ska mätta ordentligt. Han tar med sig kaffet ut och tänder dagens första cigg. Ett stenkast därifrån, mellan Coop och Systembolaget, har han sitt kontor – den kvadratmeter där han sitter varje dag och tigger. Varje plats har sin ägare, enligt principen ”först till kvarn”. Den som vill sitta där sedan får be om lov. Eller betala. Gica betalade 2 000 kronor till en landsman för att få sitta på den strategiska platsen.
Gica Dimofte är 33 år gammal och enligt honom själv ”världens ensammaste människa”. Han lämnades nyfödd på barnhem i rumänska Valcea, väster om huvudstaden Bukarest. Pappan var okänd och Gica fick aldrig veta något om sin mamma.
– Jag har försökt hitta henne. Vissa sa att hon var psyksjuk, prostituerad i Spanien eller död. Men jag har slutat leta efter henne.
Tack vare barnhemmet fick han gå i skolan. Religion var hans favoritämne. Men när han blev myndig fick han klara sig själv. Det var början på ett kringflackande liv där han försörjde sig på ströjobb. Som mekaniker, med djurskötsel, på jordbruk och som byggarbetare. Eller genom tiggeri. Pengarna räckte aldrig mer än till mat och husrum.
Då fick han tipset att resa ut i Europa, ”tigga och sen komma tillbaka till Rumänien och köpa ett hus för pengarna”.
Han kom till Sverige i fjol, har varit i Luleå sedan årsskiftet och sedan påsk sitter han utanför Systembolaget i alla väder, med luthersk disciplin.
Utdelning. En mycket bra dag får Gica in mellan 300 och 400 kr. En dålig dag, under 100 kronor.
Klockan 10.00:
Gica breder ut sina saker, sätter sig på puffen och tar ett djupt andetag. En ny arbetsdag har börjat. Hej hej! How are you!
A-lagarna hänger på låset till Systembolaget. Det bråkas och stökas och knuffas. Några är portade och släpps inte in. Två hamnar i slagsmål om en ölkasse. En berusad man frågar Gica om inte han kan bidra till en bira.
– No my friend, you have money from the socialen, me have nothing, förklarar Gica på en knagglig men fullt förståelig engelska.
Ändå börjar dagen bra för Gica. Tisdagar och fredagar är de bästa dagarna att tigga på. Redan efter fem minuter lägger en kvinna en 20-kronors sedel i muggen. Sedlarna stoppas Gica genast i fickan. Mynten får vara kvar en stund. Men han vill inte ha mer än 30–40 kronor i muggen. Ser den för full ut kan det ge sken av att tiggeriet är en lukrativ verksamhet.
Det spekuleras mycket i hur mycket man tjänar på att tigga. På vissa sajter pratas det om att tiggarna tjänar uppemot 3 000 kronor per dag. Nu sitter jag bredvid, som en sträng revisor. Men jag är mer nyfiken på samspelet med människorna som går förbi.
För att inte bli igenkänd har jag en keps på mig. Och två sittdynor och en filt. Sedan observerar jag.
Fem veckor. Kurirens Martin Ezpeleta spenderade fem veckor tillsammans med tiggare. Här sitter han tillsammans med Gica utanför Systembolaget.
Klockan 10.30:
Efter en halvtimme är Gica uppe i 90 kronor. Gica är aktiv men inte påstridig. Det är en balansgång förklarar han. Att väcka sympati, men inte irritation. Att synas men inte tränga sig på.
– Vissa tiggare skriver skyltar eller säger ”snälla, snälla, ge mig pengar”. Det är för mycket. Människor ger om de vill, de vill inte att vi ska trycka på, säger han.
Svenskarna ska inte bli obekväma av honom. Så han ler och hälsar. Men oavsett reaktionen blir han aldrig arg, visar aldrig besvikelse. ”I dag kanske de tittar på mig, i morgon kanske de hälsar, nästa vecka kanske de ger mig lite pengar”, är hans taktik.
Det finns fler saker man absolut inte får göra som tiggare:
– Man ska aldrig titta på människors plånbok om de börjar ta fram pengar. Då tittar jag bort och först när de stoppar pengarna i muggen tittar jag dem i ögonen.
– Varför då?
– Du får inte verka för intresserad av deras pengar.
– Man måste också vara trevlig och hälsa, men jag hälsar inte på alla, bara på dem jag tror kommer att hälsa tillbaka.
Trots den första visuella gallringen är det cirka åtta av tio som fullständigt ignorerar Gicas försiktiga kontaktförsök. Av dem som besvarar hälsningen är de flesta artiga, några få uppriktigt trevliga. Många verkar obekväma, som om deras uppfostran kräver att de besvarar en hälsning, fast de egentligen inte vill. De mest hjärtliga och generösa är utan tvivel pensionärerna.
– How are you today, frågar han en äldre kvinna som passar på att redovisa sina krämpor. Gica lyssnar uppmärksamt och ser uppriktigt beklämd ut. ”I´m so sorry, it breaks my heart”. Kvinnan haltar vidare och Gica säger:
– Hennes man ligger på sjukhus, hon har det inte lätt.
Gica har en god kunskap om sitt klientel, de Luleåbor som regelbundet ger pengar och stannar till och pratar. De relationerna bygger Gica upp, han tar sig tid, frågar och skämtar lite.
– Det är många ensamma människor, som gärna pratar en stund.
Jag undrar om det inte är ömsesidigt.
Fiskelycka. Efter en lyckad dag, slappnar Gica gärna av med fiske i viken på Lövskatan. – De dagarna äter jag det jag fiskar, säger Gica, även om den lilla mörten åkte tillbaka i vattnet.
Klockan 11:30:
En kvinna parkerar på en dåligt markerad taxiplats. Gica varnar henne för lapplisorna. Åh tack, säger kvinnan och kör i väg för att hitta en godkänd parkeringsruta. Två timmar senare kommer hon tillbaka med 20 kronor.
– Tack, du räddade mig från parkeringsböter.
Vi går igenom dagens inkomster. Gica tömmer sina fickor.
100, 120, 125, 140, 160… 178 kronor!
– Det är en mycket bra dag, säger han. Thanks Jesus, thanks Jesus.
Gica ber till Gud många gånger om dagen. Han börjar alltid med att uttrycka sin tacksamhet. Han tackar Jesus för livet och för att även denna dag ha fått mat i magen.
Först därefter uttrycker han sitt stora ärende, som är det stora svarta hålet i hans liv:
– Varje natt, när jag ligger i bilen ber jag till Jesus: snälla, snälla, ge mig en egen familj!
Klockan 12.00:
Vi tar första pausen. Det värker i ryggen trots sittdynorna och jag behöver hjälp att kravla mig upp. Gica skrattar: ”Man vänjer sig”.
Vi går runt hörnet, Gica är röksugen och behöver röra lite på sig. Helst vill han sluta röka. Han har börjat snusa. Snuset räcker längre och hjälper Gica att slappna av.
– Jag har mycket stress. Många mörka tankar.
– Vad för tankar?
– Jag ligger i bilen på kvällarna och tänker. Ensamheten är svår, man tänker för mycket.
– Vad är det du tänker?
– Jag frågar mig vad jag ska göra, vad som är bäst för mig, varför jag inte får ett jobb. Hur livet kommer att utveckla sig, om jag kommer få en familj.
– Varför har du inte familj? Hittar du ingen kvinna?
– Kvinna är inte ett problem i Rumänien, säger han. Men om jag tar en kvinna, så kommer snart barnen. Och jag kan inte ha barn nu.
– Varför?
– Jag blev bortlämnad av min mamma. Om jag får barn måste jag kunna erbjuda dem en riktig bostad och mat. Men titta på mig, vad kan jag erbjuda dem?
– Ibland kommer folk fram och säger till mig att jag ska jobba. Och jag säger, visst, ge mig ett jobb, ge mig en chans. Jag berättar vad jag kan göra men då skrattar de och säger ”nä, jobb kan vi inte ge dig”. Så här sitter jag.
Klockan 13.00:
Gica upprepar varje dag sin lunchmeny. En varm kycklingklubba för 25 kronor, en baguette för 10 kronor och en stor läsk för 20 kronor som ska räcka hela dagen.
– Det är perfekt att få i mig något varmt, det känns bra i magen och jag får energi, säger han och slickar sig om fingrarna. På kvällen kommer han att upprepa menyn. Ibland handlar han köttbullar som han steker i stormköket i bilen. Eller äter fisk, om han haft fiskelycka vid Skurholmsviken, dit han ofta går på kvällarna.
Jag ber honom göra en budget. Förutom latten på morgonen (30 kr), måltiderna (110 kr) och ciggen (25 kr/dag) har han inte många fler löpande utgifter. Ibland måste han göra några investeringar. Ett begagnat stormkök. En tröja för 10 kronor på Röda Korset, ett metspö för 99 kronor på Clas Ohlsson.
– Telefonkostnader? undrar jag. Han skrattar:
– Vem ska jag ringa till? Jag har inga vänner. Om jag blev liggande i bilen skulle det ta veckor innan någon upptäckte mig. My best friend is Jesus. Min kontaktlista på mobiltelefonen innehåller bara ett namn, en vän som också brukar tigga i Sverige.
En mobiltelefon utan kontakter är nog sinnebilden av ensamheten i dagens samhälle.
Klockan 14.45:
Gica har fått in 220 kronor. Han är mycket nöjd med dagens utdelning. I kväll kommer han att sova bra, säger han.
På kvällarna låser Gica in sig i bilen vid tiotiden, efter att ha laddat mobilbatteriet på järnvägsstationen. Han äter alltid middagen inne i bilen. Sedan lyssnar han på musik tills han somnar, strax efter midnatt.
– Musiken är mycket viktig för mig. Den ger mig styrka.
– Vad är det för musik?
– Jag lyssnar bara på religiös, kristen musik.
– Kan jag få lyssna?
Han letar upp sin favoritsång.
– Jag lyssnar på den här sången innan jag somnar. Every night, säger han med eftertryck.
Den heter Bijú de la Barbulesti och det är en vacker, vemodig melodi. Gica översätter när sången börjar:
”Lyssna Gud, jag ropar till dig. Ge mig tröst, jag har ingen mer, bara du kan lugna såret i mitt hjärta.”
Där någonstans börjar Gica gråta. Först försiktigt, knappt märkbart. Men sången river i honom och snart kan han inte längre sjunga med. Han håller händerna för ansiktet och ryggen skälver. Några förbipasserande stirrar förvånat. Gica torkar sig för ögonen, han skäms och försöker ta sig samman, men suckarna har svårt att bottna.
– Förlåt mig, förlåt mig, ursäktar sig Gica, men sången handlar om mig, om att vara ensam i världen.
Bostad. Bilen är inte bara Gicas bostad. Det är också en måltavla för rasisters ilska. – En natt kastade de en brandsläckare som bara träffade hjulet som tur är.
Klockan 16.15:
En man i 50-årsåldern på väg in på Coop väser åt honom: Jävla tattare, försvinn tiggarjävel!
Gica förstår inte orden, men han begriper innebörden. Den hatiska blicken, det hotfulla tonläget.
Ändå besvarar han med ett snett leende och en svag skakning med huvudet.
– Blir du inte arg? frågar jag.
–Jag vill inte ha problem. Jag struntar i rasisterna.
Han är medveten om debatten som finns om EU-migranterna.
– Många tror att vi har en boss som tar pengar från oss, men det kan jag lova dig, det finns inte någon här som tar pengar. Jag skulle aldrig ge en krona till en sån person!
– Jag kan inte göra något åt vad folk tror om mig, mer än att sköta mig och visa att jag är pålitlig.
Klockan 17.00:
Trots det rasistiska påhoppet har det varit en mycket bra dag för Gica. Han har fått in 370 kronor. 200 kronor kommer han att lägga undan. Nu uppgår hans sammanlagda besparingar till 640 kronor. Inte mycket för någon som vill lämna gatan för att kunna bilda sin egna familj.
– Men varje morgon när jag vaknar tänker jag att kanske i dag blir mina böner hörda, kanske just i dag händer något som ändrar mitt liv. Och i natt i mina drömmar pratade en röst till mig. Den sa ”förlåt, Gica, förlåt, jag har utsatt dig för alldeles för hårda prövningar”. Jag hörde den så tydligt.
Läs Martin Ezpeletas krönika här.
I morgon på Kuriren.nu: Det finns ingen som vill tigga