Handslaget är fast när vi träffas utanför kaféet någonstans i de södra delarna av Sverige. Vi har valt att kalla honom Göran och hans son är en av många som de senaste åren fastnat i polisens nät i Norrbotten, med narkotika i bagaget.
En kriminalitet som vi i flera publiceringar har redogjort för.
Av säkerhetsskäl vill Göran hålla sin och familjens identitet hemlig.
När vi sätter oss vid det runda bordet börjar han berättelsen om hur sonen, som är i 20-årsåldern, i tidiga tonåren börjar röra sig i kriminella kretsar, samtidigt som hans missbruk eskalerar.
Helt plötsligt handlar allt om att fixa snabba pengar.
Sedan dess har familjen fört en kamp för att få sonen att byta riktning i livet, bland annat genom att byta studieplatser.
Men ingenting har hjälpt.
Under perioder har det även funnits en hotbild mot dem.
När sonen grips i Norrbotten är det med en stor mängd narkotika i sitt bagage. Av samma anledning som anonymiseringen av pappan berättar vi inte vilken sorts narkotika det rör sig om, eller vilka mängder.
Det här får Göran reda på när polisen knackar på dörren i hemmet, med ett beslut om husrannsakan.
Den första tanken som väcks i honom är att sonen har blivit skjuten.
I och med att rättsprocessen är över har Göran landat i situationen att sonen ska avtjäna ett långt fängelsestraff. Det som oroar honom är tiden efter det.
– När de kommer ut är de skyldiga de här pengarna som narkotikan var värt i inköp.
I det här fallet rör det sig om stor summa i alla sammanhang.
– Hur kul är det? Och varifrån ska han få de pengarna? Då är det givetvis mycket som talar för att han är inne i svängen igen. Man tycker att fängelsestraffet ska räcka, de tog ju en risk. Men i den världen är det inte så, säger Göran och smuttar på sin cappuccino.
Det här har sonen berättat för honom under ett besök i fängelset.
Har du fått en inblick i den här kriminella världen genom din son?
– Nej, det har jag inte.
Han har inte berättat något?
– Nej, nej... Han vill inte prata om det. Han är rädd för sin egen skull och för min och min hustrus situation.
Hur är det som pappa att leva med det här?
– Jo, visst är det sorgligt. Han har fått en, hoppas vi, kärleksfull uppväxt. Men det är något som inte klickar. Innerst inne är det en bra kille. Det säger till och med vårdarna på anstalten, att han inte hör hemma där.
Det har varit en kamp på flera fronter, konstaterar Göran. Mot beslut av sociala myndigheter. Mot beslut i skolor och kriminalvård.
Med många sömnlösa nätter.
Under perioder har sonen bott hemma hos dem. När han inte har följt deras regler, då har de skiljts igen.
– Vi har ställt krav, säger Göran och fortsätter efter några ögonblick av eftertanke:
– Det sliter även på relationen. Man är ju olika som människor. Det tar mycket kraft.
Har du någon gång tittat i dig spegeln och funderat om ni har gjort något fel?
– Ja, det är klart... "Vad har man gjort för ont...?". Så brukar min fru säga. Men nej, inte direkt så kanske.
Hur framtiden ser ut för sonen är svårbedömd, tror Göran. Men fortsätter han på den inslagna vägen efter tiden i fängelset, då finns bara ett alternativ: att bryta kontakten.
– Tyvärr. Det håller inte. Det har jag hört i samtal med andra som råkat ut för det här. Man måste sätta stopp, för annars går man under själv.