LÄS MER: Tre röster om Åsa Larsson
LÄS MER: Här hittar du samtliga fredagsintervjuer.
Åsa Larsson ringer upp från sin mobiltelefon den avtalade intervjutiden, medan hon promenerar till kontoret. Det är vår i Mellansverige, magnoliaträdet bakom slottet blommar, och när hon läser kompisarnas rapporter på Facebook om nya snöfall i Kiruna dövas hennes hemlängtan något.
Din fredagskväll – hur ser den ut?
– Jag är inte lika duktig som andra på fredagsmys, eftersom jag inte har helg på det sättet. Som författare jobbar jag ju inte femdagarsvecka. Men tack och lov har jag en familj som kommer hem och ordnar fredagskvällen och själv försöker jag viljemässigt göra skillnad mellan arbete och vila. Jag åker ut till min häst och rider eller tar en promenad med min hund, lagar mat, ser en film eller bara softar och pratar. Och det där som de flesta tycker så illa om, att sitta i samma rum med var sin padda eller dator i knät – det tycker jag är skönt.
Dina och Ingela Korsells två första fantasyböckerna i Paxserien för barn mellan 9-12 år släpptes i höstas, två nya kommer nu – hur har de tagits emot?
– Helt sjukt över förväntan bra. De har toppat försäljningslistorna för barn och ungdom, de har sålts till 17 länder och vi har fått otroligt mycket positiv feedback från föräldrar, bibliotekarier och lärare. Men framför allt från kidsen själva. Det känns som att vi fyllde någon sorts behov. Det är coolt. Jag gillar inte att skryta, men vad ska jag säga – det är så det är.
Har du övergett Rebecka Martinsson, eller?
– Nej, jag har henne bara i kylskåp. Hon är min försummade fru, medan jag har en affär med Alrik och Viggo i Paxserien. Men jag är jättesugen på att skriva vuxet igen.
Hur många fler böcker blir det om henne?
– En till bara. Och mycket av den ligger redan i min dator.
Hur blir det sedan?
– Jag kommer att få separationsångest – och det är inget jag säger för att kokettera. Rebecka har förändrat mitt liv. Sorg är ett för stort ord, sörjer gör man när ens nära anhöriga dör, men jag kommer nog bli deppig och känna mig ganska vilsen när det tar slut.
Och efteråt?
– Jag vet inte. Jag har några idéer inom mig, men de får inte komma för nära i nuläget. Ska man skriva tio barnböcker på kort tid, kan man inte hålla på och dagdrömma om det man ska skriva om sedan, så jag försöker mota undan dem.
Att vara författare, är det ett 8-17-jobb, eller hur lägger du upp det?
– Många författare påstår att det här med att skriva böcker handlar inte om inspiration, utan om att nöta på sin rumpa. Och visst, det ligger en del i det, men det är inte hela sanningen. Att skriva är ett kreativt jobb och man måste ägna mycket tid åt att tänka. Ibland måste man också vila, för det händer något med kreativiteten när man vilar som är nästan magiskt. Historien kommer i fatt en, man löser saker. Sådant som inte kan hända genom hårt arbete.
– Många har svårt att prata om det, för det låter väldigt flummigt, och jag tror vi är rädda att bli betraktade som slöa personer som bara ligger på soffan. Men så är det inte. Man jobbar väldigt hårt som författare. Det är inte ett 8-17-jobb, det är en livsstil.
Bollar du idéer med någon?
– I början var jag rädd att bli påverkad i fel riktning om jag gjorde det, men ju äldre och tryggare jag blir som författare desto mer kan jag bolla med andra. Jag har en nära författarvän som jag pratar med i telefon varje dag. Och det är inga vanliga samtal mellan två kvinnor om barn och män, utan det handlar nästan bara om vad vi skriver och läser. Vi hjälper varandra att lösa saker i handlingen och speedar på den andras process.
Varför började du skriva för barn?
– För att när min son var i bokslukaråldern, så var han ingen bokslukare. Jag funderade mycket på vad han skulle gilla för berättelser. Det är honom jag har haft för ögonen hela tiden. Han var 11 år när jag och Ingela påbörjade Paxserien. Nu är han 14 år och läser Kepler. Men jag har hela tiden behållit minnet av min lilla kille och det är fortfarande han som ”sitter på min axel” när jag skriver Paxböckerna.
Varför är det så viktigt att läsa?
– Därför att man klarar sig faktiskt bättre i samhället. Barn idag läser jättemycket, men oftast handlar det om det man kallar ”pincettläsning” – korta texter på nätet och i mobiltelefonerna. För att kunna ta del av ett demokratiskt samhälle, informera sig, kritiskt värdera informationen och för att utbilda sig, behöver man också kunna läsa längre sammanhängande texter.
– Genom att läsa, sätter du dig också in i en annan människas situation och får ett språk för dina egna känslor, därför gör läsning oss bättre på relationer. Dessutom är det så sjukt roligt, bara du kommer in i det. Det är som med träning, visst är det jobbigt i början när du sticker ut och springer, men sedan när du har fått din vältränade kropp blir det så roligt.
Vilken typ av mamma är du – en rolig, fantasifull eller en vanlig tjatmamma?
– Både och. Jag har alltid varit en busig mamma, jag och mina barn skrattar jättemycket och de gillar att ta hem kompisar. Men jag har också ett otroligt tornedalskt temperament, pekar med hela handen och är ganska sträng.
Du flyttade till Kiruna som fyraåring – hur kom det sig?
– För att mina föräldrar hade pluggat färdigt och flyttade tillbaka. Pappa är från Kurravaara och mamma från Kurkkio utan för Junosuando.
Vad gör dina föräldrar?
– Mamma har varit lärare, pappa bibliotekarie. Nu är båda pensionärer. Pappa bor i Kiruna, mamma bor 1,5 timme från mig.
Har du någon kontakt med Kiruna?
– Ja, definitivt. Jag ska snart åka dit och hälsa på i deras bokhandel. Och i höst ska jag och Ingela prata med alla femteklassare i hela Kiruna. Den staden har gett mig så mycket, så att dela med mig till Kiruna är något jag gör med glädje.
Rebecka Martinsson, din romanfigur, verkar ha ett kluvet förhållande till sin barndomsstad, är det samma för dig?
– Egentligen inte. Jag tror att om man har flyttat ifrån sin barndomsstad, kan man lätt drabbas av en ganska onyanserad förälskelse i den. Om jag bodde där idag skulle jag säkert se baksidorna, men som det är nu tycker jag allt är vackert med Kiruna. Snarare har jag ett problem med att jag romantiserar och ser allt genom rosa glasögon.
– För Rebecka är det också så att en bit in i serien, när hon flyttar tillbaka till sin barndoms älv, börjar något läka i henne. På samma sätt är det för mig. När jag hoppade av min juristkarriär och började skriva om Kiruna, läkte jag som människa.
Hur är relationen till din nya hemort?
– Jag har en väldigt bra relation till Mariefred. Jag har nära till skogen, min häst, till vattnet, jag har en liten båt bara några minuter från mitt hus. Mariefred är en liten stad, vilket påminner mig om Kiruna på ett sätt som jag gillar. När jag går på Ica och handlar mjölk, så tar det en halvtimme, för att man träffar hela tiden folk som man står och snackar med. Det är som ett ständigt pågående mingelparty.
Vad är skillnaden mellan Mariefred och Kiruna?
– Det är stor skillnad, men den är svår att beskriva. Jag kommer nog alltid känna mig mer hemma i Kiruna, när det gäller hur man pratar med folk och uppför sig socialt. Man tillåts att ta lite mer plats, prata med lite högre röst. Man har ett lite mer drastiskt och mustigt sätt att uttrycka sig på. Jag tror också folk är sämre på att förställa sig i Kiruna. Om någon inte gillar någon, då märker man det. Det hade jag lite svårt att vänja mig vid här, att folk kan stå och le och vara gulliga och sedan upptäcker man att de inte ens gillar varandra. Men den upplevelsen kanske också beror på min romantisering av Kiruna.
– Samtidigt är det så, att människor bemöter mig annorlunda idag för att de vet att jag är författare. Det öppnas dörrar automatiskt, oavsett var jag befinner mig. Och Kiruna har förändrats så mycket sedan jag flyttade därifrån. Ska jag beskriva skillnaden måste jag nästan tänka tillbaka på hur det var innan jag blev författare. Men det är svårt att sätta fingret på, jag får fundera mer på det.
Du är sondotter till Kiruna-Lasse, skidåkaren från Kiruna, som tog guld i OS på 18 kilometer, men efter några års framgångar blev laestadian och slutade tävla – kände du honom?
– Jag har träffat honom, men jag var bara 16 år när han dog. Han som person har inte varit en så viktig människa i mitt liv som till exempel min mormor har varit. Däremot representerar han för mig laestadianismen, en rörelse som präglar Kiruna och Tornedalen och som alla, alla som kommer därifrån på något sätt måste förhålla sig till. Alla släkter har sin historia kopplad till laestadianismen och även om man inte själv har varit med, så har man anhöriga som varit med eller kanske tagit avstånd från rörelsen. Det är något jag tycker att man känner av.
Hur ser du själv på laestadianismen?
– Jag kan ju se att i en tid när man skulle bygga nationalstaten Sverige, så var det en rörelse där du var tillåten att tala ditt eget språk, oavsett om det var svenska, finska eller samiska. Och du fick sjunga på ditt eget sätt – man tillät klämsång, som finns både i jojken och sedan gammalt i Tornedalen. Så på det sättet var det en frihetsrörelse.
– Laestadianismen gav också en stor social trygghet. Ansvarskänslan är stor. När min mormor var ensam på ålderdomshemmet i Gällivare, så var det min laestadianska faster som var den som var där och tog hand om henne – trots att mina föräldrar var skilda och trots att hon inte ens var släkt med min mormor.
– Så även om man är arg och har sår från laestadianismen ska man inte glömma de goda sidorna. Men det finns naturligtvis också ohyggligt många, helt sanna, fruktansvärda historier om hur predikanter och församlingar har behandlat människor och om hur illa folk har farit i rörelsen.
En frikyrka spelar en viktig – och skrämmande – roll i din första roman. Bygger det på egna erfarenheter?
– Ja, det bygger mycket på egna erfarenheter. Det som hände min romanfigur Rebecka var att hon blev med barn och gjorde en abort. Så var det inte för mig. Men jag tror att många som har varit med i en frikyrka kan känna igen sig i att det som är gemenskap och trygghet också kan bli ett starkt förtryck. Hårdheten, fördömandet och att påstå att det har med kärlek att göra – sådant får mig att må illa.
Vad har du för förhållande till religion idag?
– Jag är själv troende kristen. Däremot skulle jag önska att jag gick mer i kyrkan och hittade ett kristet sammanhang att vara med i. Jag läser Bibeln med mycket humor, tycker mycket är knasigt, men skrattar åt det och lämnar det som jag tycker är dumheter därhän, för att istället ta vara på det som är bra. För det som är bra i Bibeln är så jävla bra. Jag tycker jag har ett ganska uppsluppet och gott förhållande till Gud.
Hur kom det sig egentligen att du sadlade om och blev författare?
– Jag har skrivit i hela mitt liv. Jag tog en paus när jag pluggade på juristlinjen och började jobba som jurist, men till slut längtade jag så otroligt mycket att jag hoppade av juristbanan. Livet blev för tråkigt utan skrivandet.
Från skattejurist till kriminalförfattare – var det ett långt steg?
– Ja, det var det. Jag fick i och för sig väldigt bra författarträning som jurist, då jag jobbade på domstol och skrev domförslag. I dem ska du skriva på ett korrekt och kortfattat sätt om händelseförlopp, vilket gjorde att jag fick ett driv och en enkelhet i mitt berättande.
– Jag har också med mig en förståelse för juridiken, som kan vara bra när man skriver en deckare. Det är kanske inte alla som tänker på det, men nästan alla mina böcker innehåller någon form av ekonomisk brottslighet, vilket hänger ihop med att jag jobbat som skattejurist.
– Men att vara författare är så otroligt mycket friare och mer kreativt. En stor glädje med att vara författare är också att få arbeta tillsammans med andra som håller på med böcker – författarkollegor, journalister, bokförläggare, arrangörer av bokmässor och så vidare. Det skapar helt andra sorts möten i mitt liv som gör det rikt och spännande.
Din fantasi – hur fungerar den och har den alltid varit så… …livlig?
– Ja, det har den. Jag är uppvuxen som ensambarn, har alltid fantiserat, skrivit och tecknat. Jag hälsade på en kompis nu i helgen, som lämnat allt och för att flytta till Spanien där hon har startat ett nytt liv. Jag började genast fundera på hur man skulle kunna skriva en roman om det, bara man ändrade lite här och lite där och fick till en twist på slutet.
Kan din fantasi även ställa till det för dig ibland?
– Jo, det kan den. Jag kan till exempel tycka att det är obehagligt med små skåpbilar utan fönster. Jag går faktiskt inte nära dem, det har jag aldrig gjort.
Du tänker på risken att bli kidnappad?
– Ja, fånigt eller hur? Men jobbar man med det här, så tänker man så. Och när jag bodde på landet hade jag en period när jag var rädd för häxor, jag hade sett Blair Witch Project, och tyckte det var läskigt att gå ut och låsa om hönsen på kvällen. Så visst, man kan skrämma upp sig själv ibland. Men inte så att det ställer till några större problem.
Till sist: Din första roman Solstorm blev film – skulle du vilja se flera av dina böcker dramatiserade?
– Jag vill se dem som tv-serier. Manuset är skrivet och produktionsbolaget Yellowbird har börjat jobba med Rebecka Martinsson. PAX-serien har blivit uppvaktad av flera producenter, men vi håller lite på den för vi vill skriva klart alla böcker först.
Annelie Henriksson, 61 år, bibliotekarie, Kiruna:
Jag känner henne genom mitt jobb och har varit arbetskamrat med hennes pappa. Hon är varmhjärtad, trogen sin hembygd, mån om litteraturen, Kirunaborna och barnen. När hon hade skrivit Solstorm bad jag henne komma till ett författarsamtal på biblioteket. Jag tog upp frågan ersättning, men hon sa att ”i Kiruna kommer jag aldrig att ta betalt”. Och det har hon hållit. I sina böcker tycker jag hon visar det speciella med Kiruna och Kirunaborna. Det är så härligt, man känner igen sig.
Kristina Zakrisson, 59 år, kommunalråd i Kiruna, boende i Kurravaara:
Jag tycker att hon är en jättebra författare och jag läser gärna hennes böcker. Hon är också en väldigt bra ambassadör för Kiruna. Hon beskriver Kiruna på ett jättefint sätt, så att vi som bor här känner igen oss. Hur det knarrar i snön under fötterna, hur man åker spark och dammar trasmattorna. En gång frågade jag henne hur det gick att översätta sådant till andra språk. Då berättade hon att det ibland måste ersättas med något annat. Det hon skriver är så specifikt för Kiruna, hon fångar verkligen kulturen, klimatet, naturen och miljön.
Gunhild Larsson, 75 år, pensionerad lärare och mamma till Åsa Larsson, boende utanför Sala: Det som alla vet om Åsa är att hon är kreativ. Det har hon varit ända sedan hon var liten. Hon har alltid varit intresserad av att skriva och berätta och varit påhittig. Hon och hennes kusin startade en tidning som de kallade ”Kurkkio djur och natur” när de var ganska så små. Hon är också en glad person, har lätt för att prata, och väldigt generös och kärleksfull mot sin omgivning. Bland annat har hon beskrivit min mor väldigt fint. Det är hon som är förebilden till Rebecka Martinssons mormor. Nu låter det som att Åsa är ”utan vank och brist”, men det är mammabilden du får.