Måndagen 4 december 2017 publicerades artikeln om Luleås mest hemliga rum sedan kommunen upptäckt ett bortglömt skyddsrum på bostadsområdet Skurholmen.
Kommunens internutredning fick arbetsnamnet ”Den mystiska brandstationen”. Den fokuserade på att undersöka om den underjordiska byggnaden ska rivas eller fyllas igen. Kvar lämnades en rad obesvarade frågor. Vem byggde skyddsrummet? Med vilket syfte?
Norrbottens-Kuriren vägrar att lämna vår läsekrets i ovisshet. Därför har vi under de senaste veckorna sökt efter svar.
Läs mer: Här ligger Luleås mest hemliga rum
Den första ledtråden leder tillbaka till den 4 maj 1940. En knapp månad efter att Danmark och Norge invaderats av tyska trupper beviljas Luleå stads folkskola bygglov för ett underjordiskt skyddsrum.
Det framgår ingen adress på de kommunala handlingarna. Det angivna tomtnumret, 1063, avslöjar att byggnaden var tänkt att placeras i anslutning till Brogatan.
Luleås kommunarkivarie Thomas E:son Åkerlund lyckas få fram en del information. Ritningarna är signerade av ingenjör Nils Magnusson vid Luleå stads byggnadskontor.
Av ritningarna framgår att byggnaden i armerad betong skulle bestå av två plan med ett garage på marknivån. Det underjordiska skyddsrummet på 63 kvadratmeter ska rymma 40 personer.
Det finns dock en faktauppgift som stör. Det är Skurholmsskolan som vill bygga skyddsrummet.
– Det framstår som lite underligt eftersom det redan fanns ett skyddsrum i skolbyggnaden som låg ett par kvarter längre bort vid Läraregatan, förklarar Thomas E:son Åkerlund.
Under krigsåren 1939–40 rustar sig Luleå inför hotet från luften. Lärdomar från bland annat kriget i Abessinien (Etiopiens gamla namn) och det spanska inbördeskriget visar att civilbefolkningen löper stora risker vid fientliga luftanfall.
Under de här åren byggs ett flertal skyddsrum i residensstaden. Kan ett av dem vara ”den mystiska brandstationen”?
Efterforskningar hos Fortifikationsverket, länsstyrelsen, krigsarkivet och landsarkivet visar sig bli resultatlösa. Det har gått närmare 80 år sedan skyddsrummet byggdes och i arkiven hittas ingen dokumentation som leder oss vidare.
Kurirens artikel får ett stort gensvar från läsekretsen. Bland alla tips och uppslag som strömmar in återfinns författaren Sten Ekmans intressanta boktips.
I boken ”En tagg i den svenska igelkotten” skriver författaren Kurt Johansson om de luftvärnskanoner som placeras på Skurholmsberget under andra världskriget. Överste Johansson var på sin tid chef för Luleås luftvärnsregemente.
1940 flyttas två 7,5 centimeters luftvärnsbatterier till Svartöberget respektive Skurholmsberget. Varje batteri består av tre Boforstillverkade kanoner som har i uppgift att skydda malmhamnen i Luleå.
Batteriet på Skurholmsberget börjar byggas 1940. Arbetet tar två år.
I dag går det knappt att upptäcka något spår efter kanonerna. Det mesta av betongarbetena är sedan länge bortstädade, men de deformerade tallkronorna på bergets topp vittnar om historien. Trädtopparna kapades för att ge batteriet fri sikt och för att undanröja risken för att kanonelden skulle orsaka en skogsbrand.
I Kurt Johanssons bok finns en kartskiss över hur batteriet placerades på tre platser.
Av Lantmäteriets ritning framgår att på bergets sluttning byggs en betongbunker för att erbjuda skydd till artilleristerna.
Det underjordiska skyddsrummet ligger i direkt anslutning till ett av de tre kanonvärnen och ska enligt Kurt Johanssons bok ha varit utrustat med sängar där ”personalen kunde sova med kläderna på och vapnen vid sidan”.
I jakten på gåtans lösning besöker vi en snöfylld decemberdag Georg Palmgren i hans villa på Bergnäset. Trots sina 88 år har han handskottat en gång fram till entrén.
Den forna reservofficeren inledde sin yrkesbana som stadsingenjör vid Luleå kommun, men övergick sedan till Lantmäteriet. Med tiden kom han att bli distriktslantmätare.
Under sina 20 år i yrket har Georg Palmgren utvecklat en förmåga att läsa kartor. Han minns kartan som han hittade och överlämnade till Kurt Johansson inför boken om den militära beredskapen i Luleå under det andra världskriget.
Han skärskådar Luleå kommuns bildskiss över det bortglömda skyddsrummet och jämför den med Lantmäteriets gamla karta över försvarsmaktens skyddsrum på Skurholmsberget.
– Det skiljer sig lite i placeringen, men det kan handla om samma byggnad, tror Georg Palmgren.
Han låter dock inte helt övertygad.
I det skedet dyker en tavla från 1954 upp och kullkastar alla våra teorier. Oljemålningen är gjord av en lokal konstnär. Bilden föreställer villafastigheten på hörnet Brogatan-Långgatan. Det intressanta är vad som sticker upp bakom tredörrarsgaraget.
Kuriren har varit i kontakt med tavlans ägare.
– Jag känner inte till omständigheterna bakom målningen, men den har funnits i familjens ägo i många år. Tavlan föreställer vårt hus. Bakom det stora garaget syns en grå byggnad. Jag kom att tänka på tavlan när jag läste artikeln i Kuriren. Vi har pratat om huset, men ingen av oss har varit in och kan berätta vad som fanns där, förklarar ägaren som ber om att få vara anonym.
Av tavlan att döma verkar byggnaden ha stora likheter med de kommunala bygglovshandlingarna från 1940, men en koll återstår fortfarande att göra.
Under krigsåren 1939–1945 var Luleås stadsfullmäktige öppen för allmänheten – med ett enda undantag. Den 31 augusti 1939, dagen innan krigets utbrott, informerades enbart politiker om den hemliga försvarsanläggningen på Skurholmsberget.
Oron var stor att fienden skulle få kännedom om luftvärnets placering, vilket skulle utgöra en avsevärd risk för boende på Skurholmen och Svartöstan vid ett fientligt anfall.
Det är anledningen till att kommunala garage byggdes i de båda stadsdelarna. Husen skulle bland annat innehålla brandkårens utrustning för att påskynda ett eventuellt släckningsarbete. Byggnaderna försågs också med skyddsrum för personer verksamma inom det civila luftskyddet.
I boken ”Luleå stad under andra världskriget” finns Länsstyrelsens uppräkning över kommunala lokaler för stadens luftskydd. Där omnämns en lokal på Skurholmen som används av en brandkårsavdelning, men tyvärr saknas uppgift om adress.
På Räddningstjänsten i Luleå finns ingen dokumentation över 80-åriga brandvärn, utan vi hänvisas till att ta kontakt med pensionerade brandmän.
79-årige Dick Lindgren fick anställning på brandkåren 1957. Under sitt första anställningsår får han i uppdrag att tömma ett gammalt brandvärn på Skurholmen. Han minns ett betongfärgat envåningshus, men har ingen minnesbild av något underjordiskt skyddsrum.
– Brandvärnet var ett garage på ett plan som låg en bit upp i backen på antingen Brogatan eller möjligen Långgatan. Jag minns inte exakt var det låg, men det användes till förråd för gamla brandsprutor och brandslangar. Jag och en kollega tog vara på grejerna för att garaget skulle rivas.
Närmare än så lär vi aldrig komma ett svar till gåtan. I dag finns inga synliga spår ovan jord efter den grå betongbyggnaden. Varken grannfamiljen eller Luleå kommun känner till när huset revs. Det finns heller ingen förklaring till varför det underjordiska skyddsrummet lämnades kvar.
Med tiden måste det ha fallit ur minnet, vilket är den enda tänkbara förklaringen till att förlängningen av Brogatan anlades rakt över skyddsrummets tak.
Det enda till synes kvarlämnade frågetecknet i den här historien är vad som kommer att hända med det underjordiska skyddsrum som fram till nu har betraktats som bortglömt.
Kommer det att rivas eller kanske fyllas igen? Där har Luleå kommun inget svar att ge i dag. Utredningen pågår fortfarande, men fortsätt gärna att läsa Norrbottens-Kuriren.
En dag kommer vi säkerligen att räta ut det frågetecknet också.
0920 - 26 29 03