"Vi har långa behandlingsköer. Jag önskar jag kunde ta ett trollspö och jobba bort dem", säger Catarina Furmark, psykolog barn- och ungdomspsykiatrin Luleå.
Däremot ska det vara upp till lärarna eller skolledningen att bestämma kring mobilerna – inte politiken, anser hon.
– Risken när man ser ett komplext problem, som inte bara har en lösning, ja då säger man "vi förbjuder det". Men det går ju inte. Det är meningslöst att resonera så. Vi får titta på det, det är många små lösningar på det här komplexa. Hur ska vi göra på den här skolan, i den här lektionssalen?, säger Anna Norlén och talar om att vara följsam i gränssättningen.
– Det är klart att mobilen kan störa, sedan kan det vara ett verktyg också. Den är en del av barn och ungas liv men man behöver reglera den på något sätt. Men vi kan inte ge upp. Vi måste visa på alternativ.
I veckan stod hon inför en fullsatt sessionssal i Regionhuset – och pratade om traumamedveten omsorg i förskola och skola inför yrkesverksamma inom bland annat socialtjänst, vård och skola. Hon var en av flera föreläsare på en konferens om barn och ungas psykiska hälsa.
Initiativtagare till konferensen är psykologen Catarina Furmark, som sedan tre år tillbaka har flyttat hem från Stockholm till Luleå, och arbetar på barn- och ungdomspsykiatrin (Bup) i Luleå.
– Vi ser ju många undersökningar som visar på att barn och ungas psykiska ohälsa ökar. Drivkraften bakom den här konferensen är att vi ska mötas. Inbjudan har gått ut brett. Jag hoppas att vi tar det vidare och jobbar med det i vardagen.
"Det viktigaste vi kan göra är att stötta och hjälpa barn så tidigt som möjligt", säger psykologen Anna Norlén.
Till vardags är Anna Norlén rektor på Ericastiftelsen i Stockholm. Hon har över 30 års erfarenhet av arbete med barn som utsatts för våld eller andra påfrestningar.
– Kunskapen har ökat mycket. När jag började i socialtjänsten på 90-talet då var det väldigt lite prat om hur våld mellan vuxna i hemmet kunde påverka barnen. Ganska snart började vi förstå att det kunde vara mer skadligt för barn än vi tidigare trott.
Varför tror du att den psykiska ohälsan ökar bland unga?
– Vi har gjort det möjligt att prata om det, vi har en mer realistisk bild. Nu har vi kommit till en punkt där vi tycker att de gör det för mycket. Vården räcker inte till. Det är bra att de vågar tala om hur de mår, men det kanske inte alltid är i vården de ska söka hjälp, säger hon.
Tittar man på skäl till det så är den svenska skolan en del av problematiken, enligt Anna Norlén.
– Om vi jämför oss med andra nordiska länder som vi har liknande levnadsförhållanden med, är det inte alls lika många barn och unga som mår dåligt där. Och det är skolsystemet som är den stora skillnaden.
Under sina 30 år är det skriften "Stopp! Min kropp!" under åren på Rädda barnen som hon fått störst genomslag med. Den kom ut 2013 och har blivit översatt till flera språk. "Den lever vidare och har blivit en sägning bland barn", säger Anna Norlén.
Hon ställer sedan den retoriska frågan vad det är med skolan som gör att många unga anger att de mår dåligt på grund av den?
– Vi behöver ta reda på mer. Men det verkar som att betygssystemet i dag orsakar väldigt mycket stress. Många barn upplever kraven som höga, det finns lite utrymme att misslyckas. Ett bra sätt att lära sig är att misslyckas, men det får inte bli för ödesdigert.
Förutom skolan pratar hon om engagemang och närvaro från vuxenvärlden.
– Vill vi komma till rätta med den psykiska ohälsan borde vi satsa mycket mer på idrottsföreningar och kulturskolan. Sådant som bjuder på positiva sammanhang. Ingen annan kan lösa det här åt oss. Det räcker inte att vi vuxna är upprörda på Facebook, skriver inlägg och gör tummen upp. Vi måste engagera oss i barn och unga, bjuda på våran tid. Det behöver inte vara dina egna barn, det kan vara våra barn, säger Anna Norlén.